Maras mamma hade haft tur och hittat ett jobb i grillkiosken,
nästan direkt efter att de hade anlänt till byn.
Nackdelen med jobbet var att hon hade väldigt varierande och obekväma
arbetstider,
hon var inte alltid hemma när Mara kom ifrån skolan.
Mara hade precis börjat i fjärde klass, det skulle man inte kunna tro när
man såg hennes nätta gestalt.
Varje morgon klockan halv 8 tog hon skolbussen till skolan som befann
sig 5 km bort. Det var en ganska intetsägande betong byggnad.
På skolgården fanns en klätterställning och ett stor kastanjeträd,
ett svart spetsigt staket ramade in hennes tillvaro.
Hon kände sig ganska bortkommen i den nya miljön.
Pojkarna i klassen var riktigt jobbiga, stimmiga och retades när lärarna inte såg.
De andra flickorna lät henne vara med fast det kändes så ytligt på något sätt, för deras kommentarer avslöjade att i jämförelse med dom var det alltid något som inte stämde.
Det verkade som om hon var den enda mörkhyade i hela skolan.
Att sedan komma hem till ett hus i all sin ensamhet var läskigt.
Hon brukade tända alla ljusen i huset och krypa ihop under den rutiga filten.
Gissa om hon blev glad när Edward föreslog att hon kunde tillbringa
eftermiddagarna hos honom.
Han var ju ändå sjukskriven och hemma hela dagen med undantag
för sina sjukgymnastbesök.
Hon var alltid en av de sista som steg av skolbussen. Hållplatsen Stenbacka dal angavs av en fyrkantig skylt. Grusvägen omgavs av skog på bägge sidorna.
Solen hade börjat sin vandring nedåt samtidigt som de vilda djuren var i rörelse. Hennes stövlar utstötte ett knastrade ljud, det var som om det hängde ett outtalat andetag i luften.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten