Samtidigt som Mara steg över tröskeln slog en kyrkklockan,
någonstans i fjärran.
Hon häpnade, tappade nästan hakan,
så många böcker fanns det,
rummet var smyckat med silvergirlanger,
glitter, frostade stjärnor.
Ett pärlband av böcker draperade väggarna,
till åren komna,
medelmåttiga,
slanka,
svårlästa,
skrivna på vers,
gammalmodiga,
nytryckta,
yngre,
nytänkande,
alla samlades de i samma rum.
Hon strök med fingertopparna över dem.
Vad Mara förundrades utav var alla dessa ord,
bokstäver, tecken från när och fjärran.
Det fanns ingen sträng ordning dom sinsemellan,
böckerna, talen, språken,
flöt in i varandra,
precis sådär som det kan vara när man talar flera språk.
Vissa ord liknade varandra fast dom inte tillhörde samt familj,
vissa ord väckte inget som helst igenkännande,
fast det verkade finnas en mall ett osynligt mönster,
där vissa sorter av ord och meningar hade
ett eget liv, en egen betydelse,
som en hemlighet som bara några få lyckligt lottade
kände till.
Mara tänkte på Edward,
han som behärskade så många olika språk.
Kanske var det såhär som han kände sig ibland,
mitt i ett pärlband,
ett frostmönster av vitt skilda världar,
med ett sammanhang,
en bindande länk
som bara han hade nyckeln till.
Vad hon önskade att han var här nu,
att han kunde dela denna
mäktiga upplevelse med henne.
Mara tänkte att det måste vara en rikedom
alla dessa delar,
likt en riktigt omfångsrik volym med nött läder omslag.
På samma sätt som hon började inse att
hon också faktiskt hade en egen historia, egna
delar som alla var unika.
Hon hade kunnat stanna hela natten,
men det var som om en osynlig hand
ledsagade henne.
Hon trippade på tå in i nästa rum,
det var nästan midnatt nu.
Salongen var smyckad för julfest.
Stora moss gröna kransar av granris var fästade i takbalkarna.
Silverkulor, kulörta julkulor gnistrade.
Långbordet stod dukat.
Hyacinternas knoppar ståtade, stjälkarna sträckte på sig,
den broderade duken var oklanderligt struken,
luften kändes ljummen,
doften av nejlika spred sig,
halmbockens strå kittlade mot hennes vad.
De stora vinglasen speglade,
speglade,
delar av framtiden,
delar av dåtiden.
Mara var inte ensam i salongen,
kvinnan som stod med ryggen mot henne
var klädd i sammet och tyll.
De mångsidiga lagren i hennes klänning viskade om,
längtan.
Sjalen hon bar över skuldrorna nådde ända ner till
hennes runda bakdel.
Det mörka håret var knutet hårt, högt uppe på huvudet,
när hon vände sig mot Mara såg hon att kvinnan höll
ett vitt stearinljus i handen, hennes hud var
gyllenbrun,
precis som hennes egen.
Mara ryggade tillbaka ofrivilligt.
Det var midnatt nu,
ute och inne var det mörkt,
sånär på den flämtande lågan,
i lågans ljus såg hon kvinnans ansikte,
det var hennes mammas upp i dagen.
Sen var hon försvunnen.
Mara stod återigen i skogen,
ur skuggorna lösgjorde sig Edward och Zarah oväntat.
"Där är du ju Mara, som vi har letat efter dig,
om det inte varit för Zarah så hade vi aldrig hittat dig.
Tänk att du vågat dig så djupt in i skogen,
alldeles själv".
Edward öppnade sin famn och hon liksom sjönk in
i hans godhet.
"Tänk att ruinen som folket i byn har pratat om i generationer,
tänk att den finns på riktigt"
Mara snyftade.
Så stod dom en stund, en evighet.
"Jag såg henne".
Vem menar du?
"Jag såg min mormorsmor. Hon som bär på delar av min historia.
Hon var vacker."
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten