En kortege med limousiner vadar snöslurpande över den ännu inte glashala Dalagatan,
ovan Vasaparkens kvällsvila, precis när kylan knäpper till. En vila,
När ingen är där
När nästan ingen är där.
Bara Klara, och hon räknas inte. Hon är nästan ingen, men en uppmärksam
sådan. Klaras berättelse handlar om längtan efter kärlek, fina kläder och
tröst. Hon har en väldigt upptagen mamma och en väldigt död pappa, inga syskon
och ingen hund. Klara vacklar på rinkens pudrade yta, stolt över mamma som sliter
ont i den oförstående bransch hon i svaga ögonblick klagar på. Det krävs
uthållighet och envishet att hålla sig upprätt och mamma jobbar hårt för det.
Klara halkar, händerna är stela i blöta lovikavantar. Öronen röda. Näsan
snorig. Försiktigt hasar hon in mot mitten av rinken. Gör en skovel av fötterna
i brunfula gummistövlar, stannar och lyssnar och luktar och iakttar. Uppfylld
av allt det som är utanför och bortom räckhåll.
I en av kortegens bilar som slurpar förbi genom snömodden på Dalagatan
sitter Sten och ser ut genom fönstret. Han är klädd som en prins, över axlarna
en vinröd cape av kashmir, i hans mage en fem rätters middag. Han borde
rimligtvis vara varm och dåsig men är spänd och uttråkad, som urblekt, han ser
ut på staden han förflyttas genom som åskådare, inte deltagare. Han ser
längtansfullt ner mot flickan på isen, tunt och illa klädd är hon, alldeles
ensam. Ensam som han är, ändå har han ingen rätt att jämföra sig med henne.
Däcken smackar moddig snövallning, han vrider på nacken men parken och flickan
på isen försvinner från honom. Under den dyrbara parfymen ett stråk av blöt ull.
Flickans lovikavantar och gummistövlar, hans fodrade kängor och specialsydda
nappahandskar. Om han fick välja, men det får han inte. I Stens berättelse
finns ett sug efter kärlek, lek och tröst. Det är en berättelse grötig av
skuld, för han är en av de rikaste, mest bortskämda och alldeles säkert det
allra mest uppmärksammade barnet i hela landet. Han gömmer sin skuldgrötiga berättelse under ett tjockt lager av priviligierad fernissa. Han tämjer
sina rörelser och tankar till det som passar sig.
Han passar sig noga.
De är två av en miljon invånare i staden. Det här var enda gången deras
vägar nästan korsades, innan de möttes.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten