Klara har hunnit ångra sig när det ringer i porttelefonen nästa morgon.
Snabbt drar hon på sig sina lammullsfodrade toffelliknande ledighetskängor och
sin decenniegamla vinterpromenads- parka, rycker åt sig väskan och springer ner
till porten. Där står han, Sten den vilsne klienten, tillika inkognito Konung, med
ett förläget skimmer omkring sig. Han räcker fram en frigolitmugg med rykande
kardemummakaffe, vrider på fötterna i snitsiga små kalvläderpjucks och
demonstrerar stolt som en liten pojke att de ännu knarrar. Förtjust stammandes tillkännager
han att han aldrig blivit bjuden hem till någon förut, inte hem till någon ur
folket i alla fall och aldrig redan klockan åtta på morgonen. Åtminstone har
inte någon dylik inbjudan tagit sig igenom försvarsmuren hans stab utgör.
”Det är lördag.” konstaterar hon. ”Jag är egentligen ledig idag.” Han
stannar sina knarrande skor, står helt stilla framför henne, lystern falnar,
blicken mörkt grå. ”Så jag tänkte att du kanske helt enkelt vill hjälpa mig
istället.” Hon skyndar sig att tillägga: ”Inte som välgörenhet alltså. Jag
behöver faktiskt hjälp. Med att bära hem en gran. Jag kommer inte att fakturera
dig för det.” Det där sista ångrar hon, men en viss moral får man ändå ha.
Kardemumman får sällskap av vanilj, bara han inte tror något nu?
”Åh. Nejmen då. Gärna! Bara jag inte är i vägen?” De börjar gå, och han
fortsätter: ”Det här har jag aldrig gjort förut…”
Staden är doppad i mörker. Gatan ligger öde, julruschen dröjer än några
timmar. Däremot har de sällskap av vassa vindar som kastar miniskult hagel
mellan sig. Hötorgshandlarna sliter utan att låta sig hejdas av väder och
mörker för att montera sina marknadsstånd och dekorera dem. Klara väljer en
gran som just lyfts från försäljarens flak. Sten sticker sig på dess borstiga
grenar när han bistår försäljaren med att näta den. Han bär stammen när de
tågar åter mot hennes hem. Han är starkare än hon hade trott, och längre än hon
skattat honom. Han bär nästan helt själv, hennes ansträngning begränsas till
att styra med grantoppen i armvecket, med sin lediga hand skyler hon pannan mot
hudflängande hala iskorn. Hon vrider på nacken, men Sten verkar inte besväras
av tyngden i granen, och inte ser han ut att lida av att få anletet djupmasserat
av de frostade flingorna. Väl hemma stryker sig Mjau mot granen, mot Klara, mot
Sten. Klara vill varna Sten, men hon hinner inte. Han lyfter upp Mjau, håller
henne ömt, de buffar näsa och de känns båda väldigt hemtama och verkliga. Ännu
en fjäder lossnar från drömfångaren. Fjädern virvlar och Mjau distraheras. Katten
drar med en utfälld tass över Stens kind som strimmas, först vit sedan röd.
Rött mot beige den här gången. Inte grått.
Åh nej, Klara har gjort det igen. Hon har förorsakat kungen skada.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten