Snön ligger packad mot porten på Dalagatan. Vinden visslar, handen som utan
handske letar rätt på nyckeln blir rödflängd i ett nafs. Benen värker när leder
måste böjas i trappan, av kyla och ansträngning. Hemma. Äntligen hemma. Mjau
gör rätt för sitt namn när han ger sig i kast med att snurra runt Klaras
fötter, hon sjunker ner på trasmattan och tar emot kattens ömhetsbetygelser.
”Hur ska jag göra, Mjau? Ja, jo, tända alla vackra lyktor, jag ska, aj, inte
rivas! Här är ju alltför mörkt…” Snart
sitter hon vid det stora köksbordet i skenet av den milt lysande, befjädrade
och kristallprydda drömfångarsstjärnan i fönstret, en oanständigt dyr och kitschig
gåva hon gett sig själv som en blinkning till sitt arbete. Hon lutar huvudet i
händerna ovan tomma ark. En mall till kungen. Nej, en mall till personen som är
kung. En man som vill ha roligt men inte vill roas. En person mitt i centrum av
en aldrig sinande mediastorm som vill bli synlig för sig själv. En människa med
drömmar, det måste hon utgå ifrån. En djupt mänsklig längtan efter rikedom,
kärlek och tröst. Skydd från ensamhet, utsatthet och död… Bilder från slottet
fladdrar innanför pannloben. Morgonens vanlighet, frågeställningens absurdism.
Alla dofter, hon känner sig yr och utmattad. Det viktigaste uppdraget i hennes
liv. Även om det är hemligt så är det oerhört. Det snörper till av ängslan. Mjau
hoppar upp på bordet, hon sjasar inte bort honom. Han klöser ivrigt på pappret,
vill leka. Klorna skrapar. Stens skor som knarrar. Klara grubblar, Mjau utför
konster för att fånga hennes uppmärksamhet. Klara skriver ner de egenskaper hon
luskat rätt på. Temperamentsfull. Sluten. Luddig. Motsägelsefull. Längtansfull.
Skuldtyngd. Medkännande. Arg. Hur ska hon kunna balansera upp en kunglig image
med det? Hans prat om att bestå och vara slarvig är någon sorts elitär fantasi
om folklighet. Som om hon skulle kunna tillåta sig att vara glömsk, lat eller
ovårdad! Sten har inte en aning om priset för gemene mans framgång. En
blomkruka faller i golvet, hon ser upp. Mjau hänger i drömfångaren, slår med en
öppen tass mot fjädrarna tills en av dem lossnar, den virvlar i luften och Mjau
roterar, drömfångaren klickar mot fönstret. Klara plockar ner sin jaktlystna
katt, håller honom mot bröstet, katten trampar. Klara måste byta fokus. Istället
för det mondäna ämnar hon studera Stens reaktion på det vardagliga. Hennes
almanacka för kommande arbetsvecka är dessvärre späckad, det enda hon har är
den här helgen. Den enda lugna helg hon har på flera veckor, reserverad för
julpyssel, stortvätt och vila. Hon tvekar. Ska hon gå emot all yrkesetik och
bjuda in kungen till det? Hon får erkänna att hon gärna vill sätta den
uttråkade arroganta, världsfrånvända karlspolingen i arbete, ge honom en stöt
av verkligheten. Vem vet, det kanske lockar fram någonting hos honom som hon
kan arbeta vidare med? Innan hon hinner ångra
sig är inbjudan ivägskickad, okristligt tidigt förlagd, även det för att skaka
om lite. Ingen behöver veta att hon känner sig lättretlig på grund av honom. För
det här, beslutar Klara, det här handlar om arbete och inte om henne.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten