Sten utsöndrar krossade lingon. Surt med en underton av sträv sinnlighet.
Rött och svart. ”Du tror mig inte” konstaterar han raspigt. ”Det förstår jag. Det
är ju därför jag söker din hjälp. Kom med här”. Hans korta ben trummar vägen
mot en diskret port väl dold bakom kasernens mur. Ur innerfickan plockar han en
nyckel, han vrider om låset och de kliver in i en mörk och trång hall. Stråk av
mögel. Alldeles tyst. Inte ett ljud från slottsbacken tränger igenom de tjocka murarna.
Ergo: inte ett ljud kan tränga ut. Klara undrar om hon borde bli rädd. Det här
hade hon inte förutsett. Hon fingrar på mobilen i fickan, kan inte se mycket i
den unkna hallen. Sten petar med ett torrt prinskorvsfinger på en grön lysande
knapp och det knakar välbekant av gammal hiss samtidigt som ett lysrör i taket
flera meter över dem börjar fladdra och flamsa utan att få till det. Det hela
känns mest som en inledning till migrän.
”Det här är min privata ingång. Den stora entrén används bara för offentligt
skådespel. Jag förväntas hålla det privata och det offentliga åtskilt. Vilket
egentligen är omöjligt, eftersom jag är född som symbol. Du behöver inte vara
rädd. Vi ska upp till min våning, där finns personal jag inte har rätt att
avskeda. De har anställningsskydd och sådant, och bra förmåner så de ger sig
inte av frivilligt…” Det skramlar i hisschaktet och dunsar till när korgen
landar. Sten skjuter upp grinden. En blå lampa i korgens tak får dem båda att
se sjösjuka men helt rynkfria ut. Klara harklar
sig, men har inga ord att fylla sin tanke med. Så hon säger ingenting. Sten
känns arg och tung. Inte helt genomskinlig ändå. Alltefter hissen ryckande för
dem uppåt, tänker Klara på sylt. Lingonsylt. Den motvilliga sötman. Hon blir
nog rejält dragen vid näsan, men nyfikenheten har överhanden. När hissen
stannar med ett väldigt knirkande och knakande är hon ändå helt oförberedd.
Sten skjuter upp grinden och knuffar upp en dörr, hon bländas.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten