Klara har misslyckats. Hon har gjort en kung av luddiga Sten, förringat
honom till den symbol han stred för att besegra. Sten som sökte hennes hjälp
för att övervinna sin rädsla och ge lyster åt sin dolda och sårbara
personlighet. I stridens kulmen, så nära genombrottet, förrådde hon honom. Klara
lämnar sjukhuset på förmiddagen just när solen vaknar och uppsluppet börjar
slicka snö, hon går rakt genom pressuppbådet som jagar sin sårade äventyrare
till furste. Staden är insnöad, stilla, en grotta bortom stormen. Stens kyliga
blick när hon drog in maktens kort i spelet. Han släppte taget om henne, hon
kände sig tillintetgjord och avvisad, men vad hade hon för val? Det glansiga
håret, den markerade käken. Den perfekt skurna kostymen i mjukaste cashmere,
hon ville dra sin hand över den. Hon går ner till parken, vadar genom snödrivor
bort mot rinken. Där har stormen blåst banan ren, isen speglar den klara
himlen. Hon kanar ut på den och tar stöd av hälarna för att få grepp. Vrider in
händerna under armarna, hoppar framåt mer än hon hasar. Ritar en båge i isen.
När hon drömde om kärlek, rikedom och tröst. Ritar en båge till. När hon fann
rikedom. Ännu en båge, när hon blev förälskad. Det hände alldeles nyss. Kanske
när han sov i hennes soffa. Kanske när han brände vid fläskfilén. Säkert när
han kysste henne, nej det gjorde han förstås inte. Han ville bara se till att
hon andades. Åh. En båge till, den bågnar, det finns ingen framtida
tröst att få här. Hur har hon kunnat tro, på riktigt, att det räcker med att
bli bemött som den man vill vara för att bli den man är? Men Sten byggde sitt
mod på det, han slukade hennes motto. Fast det faktiskt inte vara annat än den andra
sidan av samma mynt, att låta sig definieras av omvärlden. Just det han ville
befrias från.
Där står hon nu. Mitt i hjärtat av sin kringla. Människan ser vad hon vill
se. Lättlurad och styrbar. Så även hon. Men där finns en kärna. Ett varandets
vibrato. Fjädertunna guldkantade möjligheter, en upplevelsernas, känslornas och
begrundandets parfym. Klara är sorgsen, men berikad.
Plogbilen stånkar uppe på Dalagatan, staden ska upp i funktionsduglighet
igen. Efter plogbilen en kortege med bilar, sakta färdas de med bolmande
avgasrör in mot stadens centrum. Klara märker inte när en av bilarna stannar.
När en man kliver ur.
Hon hör knarrandet av hans steg däremot. Berusas av doften av varm choklad,
söt och mättad. Hon känner armar som ömt omsluter henne bakifrån. Och han
viskar i hennes öra:
”Ska vi gå hem och läsa en stund?”
Efter de möttes: epilog
(för Sten och Klara alldeles säkert
en prolog)
Drömfångaren släpper sina fjädrar. De dalar ner över rinken, lägger sig i
spåren av Klaras kringla på isen. De brinner i koppar och guld, smälter is som
porlar, får ett par nyfikna löv att spräcka sina skivor, trotsera barkad
befästning och titta ut.
I en stad som döljer sin pastell under lager av vita flingors pakt. Det är
en morgon i advent. Staden tillhör Bore, och barnen smyckar honom med
snögubbar, snölyktor, miniskidor och kälkar, pulkor och framför allt klingande
skratt, skrål, bråk och skrin. Sten träffas av en hård snöboll i nacken och
hela han skälver och Klara träffas av en helt oväntad kaskad pepparkaksdoft. Stens
lånade skor knarrar som en ostämd orkester. Han har rufsigt hår, strimmig
kattklöst kind, ett jack i pannan, ett fastsytt öra, ett nyomlagt bandage om
handen och ett trasigt byxben fasttejpat runt ett spjälkat ben. Osmidigt vänder
han sig mot snöbollskastaren, viftar med yrvädersarmar för att återta balansen.
Han misslyckas och drattar på ändan. Han skrattar som om världen vore oändlig
och Klara faller in i skrattet. Hon slänger sig bakåt, ner i snön, jämte honom,
hennes kung och kund. Nej, hennes älskade och vän. Barn flockas runt de skrattande vuxna, bombarderar dem
med snöbollar och sedan lägger de sig ner och gör snöänglar tillsammans.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten