Utomhus är det kallare än Klara trott. Vinden har tilltagit. Snön faller
alltjämt. Men Sten hoppar åkarbrasa, han är ivrig på att göra hela hennes
lördag till sin. De går norrut, som de tror är mot vinden, eftersom medvind på
hemvägen är lockande. Staden är alldeles vit, de trafiktomma vägarna är igensnöade
och oplogade. De möter enbart en äldre herre med en hukande schäfer i koppel. Mannen
viftar åt dem, ropar att de ska gå in vilket de inte hör när snön rappar, de hojtar
godkväll tillbaka. Klara drar sin schal över huvudet, täcker munnen med den.
Sneglar på Sten som knarrande snurrar runt i en väderdans. De kommer fram till korsningen
med Odengatan där inga huskroppar skyddar dem. Vindstötar ger sig på dem från
alla håll, tjuter och krockar, knuffar och drar. De kastar omkull Klara som
vore hon en flöjel. Sten surfar mot strömningarna för att komma fram till henne
och dra henne upp. Han kontrollerar att hon är oskadd och skrattar sedan utan
att släppa greppet om henne, med ansiktet dolt bakom en hinna av snö. Snöflingorna,
de fagra, de är stora som femkronor och splittras så det hörs mot stelfrusna
pannor. De klatschar mot mörka rockar som i tävlan om vem av dem som bäst kan
spänta fibrer så att isande kyla obehindrat vinande kan sticka in sina nålar. Sten
verkar så uppsluppen att Klara inte har mage att vända om. Det borde hon ha
gjort. Men han håller henne under armen, de stretar vidare, framåt.
Stadens juldekorationer är täckta av is, de stadiga vajrarna som uppbär
allt glitter knakar och brister på sina ställen, elkablar dras ur sina fästen. Klara
inser för sent att detta inte är en säker storm att vistas i. Hon skriker åt
Sten att de måste vända om och i det ögonblicket slocknar allt. Staden är i
mörker, i snö, i is. I orkan, den tjuter sitt inträde. Skyltfönster spräcks.
Där i staden, den som var så lysande och tilltalande, där finns inget skydd att
finna. Med drivor smackar snökulingen mot marken tills ingen mark finns kvar
att buckla. Klara är livrädd, ett rö utan annat fäste än Stens arm i sin. Sten
är förkrossat medveten om smärtan. Obehaget är förgörande, tillförande. Något
han aldrig tidigare upplevt. Det gör ont överallt, det är mörkt och svinkallt
och blött fast hårt och svidande. Det är en snöstorm utan bjällror, utan skydd,
utan livvakter. Klara nås av en tydlig doft av glögg, den får henne att nysa
istappar, får henne att fortsätta dra i bortskämda världsberömda luddiga Kung
Sten som vill ha Roligt framåt i jakt på betäckning.
Där borta, där, en tunnelbanestation, det måste det vara. Fast det syns
inte. Klara vet att det måste vara Sankt Eriksplans nedgång enbart för att den
står som en vit vägg, en iglo, mitt i det gastkramande ovädret och för att hon
på ett ungefär vet var de befinner sig. Hon kastar sig mot den tillsammans med
Sten. Väggen ger vika och de faller handlöst genom den, i obalans, i blindo.
Där inne är det inte mjukt. Snöbyarna har inte packat några bulliga högar
hela vägen ned till tunneln. Där finns förstenade trilobiter inkapslade i
trappans förhärdade granit. Där finns betongväggar utan pardon, skärvor från av
vädrets krafter krossade fönster, metallräcken spetsade av is och rost. Frusna
kroppar, en Stens och en Klaras, studsar oskyddade och oförberedda mot betong,
fastnar i metall, märks av granitens steg. Arm i arm, väl märke. Arm i arm.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten