Det är många år senare. Decennier har snurrat siffror, årstider har ritat
avlagringar, det finns långt över en miljon berättelser i staden. Berättarna
flockas i bilköer, på kontorsgolv, i tunnelbanan. De förhåller sig till
varandra enligt en nedärvd och omvårdad palett i etikett och säkerhet: de
följer trafikregler, de bär hjälmar, knäskydd och reflexer, de köar i
någorlunda räta rader, de är i det stilla överens om att inställningen till den
sista kakan på fatet avslöjar mer om en persons karaktär än de bästa av personlighetstester
förmår. Samtidigt klibbar deras berättelser allt tätare fast vid vildvuxna
drömfångar- tentakler. Tentaklerna tar i detta nya tidevarv inte enbart näring av
etern men även av internets sugande strömningar. Idoler är ryktbarare än
någonsin, moralen allt vidsyntare och varje berättare är sin egen lyckas smed. Lyckligast
anses den som offentligt får sitt värde bekräftat, det ses som en form av
tillblivelse där kärlek och rikedom och tröst brusar i ett. Det är lukrativt
när så många berättare lockas av drömfångaren och samtidigt anstränger sig för att
inte falla ur paletten. Detta är en nisch som Klara är hemmastadd i.
Den här decembermorgonen klatschar hennes klackar mot Drottninggatans ärrade
plattor, en vindflaga lyser upp hennes silkiga scarf och fladdrar med den,
hennes oklanderliga kappa böljar rörelse framåt, i handen svänger portföljen. Djupt
bruna mockastövlar, mossgrön kappa och konjaksgul portfölj med guldspänne. Röda
läppar, blont hår, blå ögon. Vintertung himmel, osande avgaser, pastellrappade
fasader. Svischandet när en buss passerar. Aromatiska glimtar från
Hötorgshandlarnas blommor och frukter, lädervaror och karameller. Klara sveper målinriktat genom vardagsrutinen. Men djupt inne i rundlarna, inuti kringlan, ska hon snart
till att korsa sin egen väg.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten