Edwards spegelbild hade varit splittrad och ångestladdad.
Han hade uppfunnit små lådor och hyllor i sitt inre,
varje gång som hans familj hade flyttat,
varje gång som hans pappas kontrakt hade förnyats,
med åren hade de blivit fler och fler.
Där fanns stora lådor med Sydafrikanska barnramsor och lekar,
lite mindre lådor med smaken av Kenyanska avocados lika enorma som
kokosnötter,
där fanns en hylla med engelska artighetsfraser och
ett uttnött förråd av holländska omständigheter,
där fanns också den götebosska dialekten
och den stockholmska anständigheten,
och så känslorna,
dom där riktigt starka, till åren komna, djupt närvarande känslorna.
Vissa lådor var tröga,
vissa hyllor var fulla av damm.
Men så en dag, han kunde inte riktigt minnas vilken,
men det var iallafall efter att hjärtat börjat krångla,
hade han mött Mara.
Deras första möte hade varit i matvaruaffären,
Ja, för på frukt och grönsaksavdelningen brukade det alltid vara
ordning och reda.
Fast just den här veckan hade Klara med
de pösiga kinderna och övararmshäng varit sjuk
och hennes vikarie hade staplat högarna av julens läckerheter
lite väl hög, vilket resulterade i ett hav av mandariner.
Han liksom Mara och hennes mamma hade skyndat till undsättning.
Det var då, först förstod han inte av vilken anledning,
som de undangömda, glömda lådorna hade börjat göra sig påminda.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten