Kvällen är sen. Klara har arbetat hårt på att ge Sten roligt. Hon har
misslyckats kapitalt. Efter Luciakonserten besökte de Nationalmuseet där
kungaporträtten fick Sten att skaka som i feberfrossa, på operakällaren var
maten utsökt komponerad och servicen oklanderlig men Sten var uppgiven och
saknade helt aptit. På teatern fick de en egen loge och serverades champagne
till Ibsen, fast Sten försvann ner under balustraden i letargi. Klara gjorde
vad hon kunde för att få honom att öppna sig en smula, en rispa i det grå. Hon
kom inte åt honom. Hon lärde inte känna honom och kunde inte göra mer än att
observera honom och skissa på en skala av depressivitet.
Det är dags att ta god natt och Klara vinkar till sig en droska, hon är
trött och har en lång natt av mallgrubblande framför sig. Sten vägrar att ta
taxi, han vill promenera trots att vindarna under dagen byltat snö i flera
lager. Klara kan inte förmå sig att lämna honom ensam, hon är rädd att han
kommer genomborras av det tilltagande snöfallet och ge upp helt. En kung som
försvinner, det kan hon inte ha på sitt samvete. När de viker in på Kungsgatan,
passande nog, säger hon:
”Jag vill göra ett gott arbete åt dig. Efter idag vet jag mer om det du
inte gillar än om det som du uppskattar. Självklart vill jag inte ta några
genvägar, men du får gärna hjälpa mig att styra upp lite inför nästa konsult.”
”Att ha roligt är inte samma sak som att roas. Jag vill inte underhållas.
Jag vill inte vara passande, formell, taktisk. Jag vill glömma saker, hitta nya
gömmor, överraskas. Jag vill vara smutsig eller alldeles för tjusig, jag vill
att folk ska vända sig om efter mig, inte efter det jag symboliserar.
Jag vill… känna smaker. Men man tackar för försöket.”
Klara skärskådar Sten, snöluddig i konturerna, matt som okardad ull. Om
hans stämma inte vore så tunn, skulle han skrika: ”Är det omöjligt? Jag betalar
dubbla arvodet!” Klara skakar på huvudet. Vill han leka rebell? Utmana och
utmanas? Är det ilska eller en oförlöst tonåring som döljer sig under allt det
suddiga grå?
Kungsgatans fasader och smäckra broar ger ett visst skydd från blåsten, skonsam
julbelysning strösslar stjärnor, snöflingorna dalar istället för att piska. Det
är julkortsvackert. De går långsamt. Faktiskt ser det ut som om de strosar. Från
att inte ha hörts alls börjar plötsligt Stens skor knarra. Det är så ovant att
de stannar och ser på varandra. Ett försiktigt leende. Sten tar ett steg till,
på prov, det knarrar igen. En doft av hyacinter. Sten skuttar prövande, skorna
ger ifrån sig en fanfar av snösprutande möjligheter. Och de skrattar. För
första gången på hela långa dagen och kvällen, de skrattar tillsammans där i den
sköna, kalla vinternatten.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten