Klara har brukat talangen att uppfatta skönhet och veta vad ensamhet
innebär till ett framgångsrikt företag. Runt sökande berättare kan ett glansigt
skikt appliceras, kan vilken önskad image som helst tillämpas. Hennes förmåga
är vida omtalad. Hennes fasta stab av experter likaså. Hon har anställt en
frisör som trollar bort dubbelhakor och ger de tunnhåriga virvlande lockar, en
sminkös som lyfter ögonbryn till valv och skänker hyn lyster, en parfymör som framhäver
var individs personliga essens, en logoped för stämma och lockande skratt, en
ergonom som i samarbete med en skomakare inspirerar hållning och
rörelsemönster. Ibland flyger hon in en privatpraktiserande plastikkirurg till
och med, men bara om hon absolut måste. Med stabens hjälp lyckas Klara alltid. Själv
står hon för den första analysen, den sammansatta psykologiska planen och den
slutgiltiga stylingen. ”Genom att bemötas som den man vill vara, blir man den
man är.” Så brukar hon säga till kunderna i början av varenda metamorfos. Hon materialiserar
kundernas drömmar, målar deras vardagspalett i drömmarnas färger. Klara arbetar
utan att veta det för drömfångaren. Hon göder tentakler och är sin egen lyckas
smed.
Det är en decembermorgon med tung vinterhimmel. Inne på mottagningen är
kaffet nybryggt. Klaras assistent Elin räcker fram en bred, djup och vitrandad
kopp till henne och hälsar god morgon. ”Dagens första har redan kommit”, säger
Elin, vilket Klara redan har förstått eftersom hon fick den eleganta koppen
istället för den blå kantstötta hon helst dricker sitt morgonkaffe ur. Hon tar
en klunk, Elin nickar uppfordrande mot den stängda dörren och Klaras högsäte.
Mötet
Klara öppnar dörren till sitt kontor. Det doftar ljuvligt, som nyrostade
sockrade mandlar. Först ser hon honom inte, dagens första kund. Hon snurrar ett
varv, suger in doften i näsan, letar i rummets stilistiskt kala vrår, söker av utrymmet
hon inrett att tillämpa som en canvas full av möjligheter. De gråneutrala Eames-
fåtöjerna, de smalbenta kromade sidoborden, den diskreta dyrbart vävda mossgröna
mattan med ljusreflekterande silvertrådar. Kunden harklar sig och hon vänder
blicken mot ljudet. Han sitter i en av fåtöljerna, som en synvilla, ett med
bakgrunden. Hans fötter når inte golvet, hans kostym är skrynklig och hänger
över spinkiga axlar men når knappt om den omfångsrika magen. Klara ler förtroendeingivande,
inövat och välkomnande mot den märkliga mannen som hasar ner ur fåtöljen och
kommer hennes utsträckta hand till mötes. Hans hand är bred och trubbig och
sträv.
”St- st- sten” stammar han, lågmält. ”jag behöver din hjälp”.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten