Skogen var tät samtidigt som den var rymlig,
den var fyllig även fast många träd var nakna.
Kölden hade varit mer påtaglig på morgonkvisten,
eller så var det spänningen som hade tagit överhand.
Mara snitslade sig mellan stammarna,
en väg utan omvägar bestod inte.
De kloka gamla rötterna spretade,
borrade sina naglar i jordens djup.
Det var som om hon befann sig i ett tidigare
skeende,
som om luften var klarare här,
sådär som den är när andetaget blir synligt.
Framför henne lösgjorde sig konturerna av en ruin.
Fallfärdig eller halvfärdig,
det var svårt att säga,
det beror sig på hur man uppfattar saker och ting.
Mara stod förundrad,
spetsen på hennes stövlar snuddade vid en
gammal bucklig mässingsskylt,
knappt läsbart, skönjde hon
Stenbacka gård.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten