Det är tidig kväll när Sten kommer in i köket och harklar sig, i hans
andedräkt bergamott med beläggning. Klara ser upp från sin mall, hon har ritat
den som i trans. En väv inte helt olik en spindels nät sträcker ut sig över
pappret. Drömfångartentakler virvlar rökiga pelare i vävens utkant, sträcker
sig in mot en krona av fint tecknade fjädrar. Sten lutar sig mot dörrposten. Håret
står på ända, tjockt och rufsigt, djupa fåror runt ögonen och en bred mun som
förkunnar med en dov bas:
”Tack. Så gott har jag inte sovit någonsin. Och vilken bok! Får jag låna
den? Vad ska vi hitta på nu, jag menar, vad gör du en kväll när du är ledig?” Stens
röst, hon känner inte igen den. Klara gissar att den är hes av nyvakenhet.
”Jag lagar mat… går ut och springer, fast med det här vädret blir det nog
bara en rask promenad. Netflix. Om jag inte har något inbokat förstås.”
”Har du något inbokat?” Han ser bekymrad ut.
”Nej.”
”Jamen så bra då! Då lagar vi mat!” Att laga mat är även det något Sten
inte visar sig ha mycket erfarenhet av. Han har aldrig förut spritsat bondbönor
eller rivit ostskulor, hans potatisskivor är skeva och alldeles för tjocka. Han
bränner vid smöret i stekpannan, klämmer tummen i vitlökspressen, slår ett jack
i pannan när han glömt stänga ett öppnat överskåp. Resultatet blir därefter,
trots att Klara gör sitt bästa för att korrigera där hon kommer åt. Men det är
svårt att salta mindre när karet redan är urstjälpt i kitteln, omöjligt att
plocka upp virvlande bondbönekapslar ur kokande vatten och oförskämt att sänka
värmen och slita stekspaden ur en förtjust kungs grepp. Potatisgratängen är salt
och klumpig, bondbönorna sönderkokta, fläskfilen är bränd på utsidan och rå
inuti. Sten sitter på en pinnstol mitt emot henne och skyfflar in mat i munnen.
Var han så hungrig? Han har ett kladdigt bandage om handen som hanterar gaffeln,
skarpa klösmärken på sin tuggande kind, en blåstrimmig skåpluckeskåra i sin
koncentrerade panna. Klara petar i maten, granskar honom i smyg, är han glupsk
eller artig eller lite av båda? Sten ser upp och ler brett, han plockar en
svartbränd rosmarinkvist ur mungipan:
”Om jag får säga det själv så är detta min bästa matupplevelse någonsin!”
När han reser sig för att duka av trots hennes protester tar han mycket plats i
rummet. Har han blivit frodigare? Diskmaskinen brummar, Sten slår ut med
armarna: ”Promenad! Och sedan Netflix, eller hur?” Klara kan inte neka. Hennes
mentala lista på Stens egenskaper dras ut, vränger och trilskas. Oemotståndlig-
nej, det håller inte, han är envis, bortskämd förstås. Det är väl aldrig någon
som säger nej till en kung, så ej heller hon. De tar på sig ytterkläderna, Sten
får låna en av hennes baskrar och de går ut i den mörka kvällen.
Om de hade läst tidningen.
Om de hade skrollat på nätet.
Om de hade slagit på TVn.
Om de hade lyssnat på radio istället för på Spotify.
Om.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten