Ann-Charlotte / Det förflutna / 5

Det kröp en sån där grönaktig stinkande skalbagge på golvet, 
han måste ha gått i dvala och vaknat till liv i fel årstid, 
egentlig luktade han ingenting,
fast av erfarenhet vet jag att det börjar osa om honom
när man trycker till på hans skal. 

Lite så där som jag har fått kännedom om att människor
kan bete sig.

Idag var det något som inte stämde med Mara,
det förstod jag av hennes sätt att vicka fram och tillbaka 
på stolen. 

Efter att Edward hade operarat kransslagsådran hade han 
blivit tvungen att ta det lugnare, 
jag vågar inte svära på det, 
men jag tycker att det verkar som om det har gjort 
honom gott, 
jag skulle nästan vilja beskriva det som om en sluten dörr 
hade öppnats inom honom. 

Det var nog denna nya gåva som gav honom möjligheten
att fånga Maras vaga önskan om hjälp.

För först sa hon ingenting, 
ingenting als, 
Sen uppfattade jag mellan snyftningarna 
att hon sa att
hon ville byta hudfärg. 

"Jag vill ha vanlig hudsfärg,
så som dom andra barnen i min klass.
Jag vill inte vara annorlunda, 
inte känna mig utanför, 
eller utpekad, 
jag vill också kunna färglägga min
teckning med samma färger som dom 
andra barnen,
dom andra använder ju vanlig hudsfärg allihopa, 
så varför är min hud brun, 
som om jag är smutsig,
som om jag är doppad i choklad, 
jag vill verkligen inte vara annorlunda." 
 

Ann-Charlotte Molin