Det var en gång en stad i framgång. I staden bodde nära en miljon
berättelser, i alla berättelser fanns gemensamma nämnare. Där fanns längtan efter rikedom, kärlek och
tröst. Där fanns rädsla för ensamhet, utsatthet och död. Berättelserna vibrerade
inuti ett nät spunnet av landskap och kultur. I nätet grodde gnistrande klibbiga
drömfångar- tentakler där eterns pulserande dunster av idoler och moral lätt
fick fäste.
Det fanns ett fåtal beryktade berättare i staden. Det fanns än fler som gick
obemärkta. Den här sagan handlar om en av de fåtaliga som kändes av alla och om
en av de många som kändes av få.
Innan de möttes
Långt innan de möts läggs grunden till deras saga. Det är december, det är
sen kväll.
Sten eskorteras in i en väntande uppvärmd limousin, han har suttit vid ett
honnörsbord ännu en gång och har uppfört sig exemplariskt, ännu en gång. Han är
renskrubbad och dyrbart parfymerad.
Klara är utelåst och istället för att vänta i trappuppgången på att mamma
ska komma hem från jobbet går hon ut i den råkalla kvällen, rakt över gatan och
ner till parken där många historier har tagit sin början. Där finns en isfylld
rink. Kala lindar och böjda ekar viker darrande grenverk över den öppna ytan. Smidda
lyktstolpar skickar gula ljuscirklar att leka runt sina flätade kronor, cirklarna
förenar grenverkens knakande och isrinkens knarrande, skänker mildhet samtidigt
som de skapar en frizon bortom slurpandet av en kortege där uppe på den moddiga
Dalagatan.
När ingen är där.
När nästan ingen är där.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten