Edward lyssnade, jag såg hur han hade den där minen
som om han tvinnade sin osynliga mustasch,
han lyssnade och hummade ibland,
sen reste han sig upp och hämtade godispåsen.
Mara och Edward radade upp läckerbitarna tillsammans,
gelehallonen först,
sen dumle kolan,
cola napparna,
dom röda ferraribilarna,
kexchoklad i miniatyrformat,
och så dom där mjuka mormors tänderna.
Colanapparna var ordentligt sura,
det insåg jag när jag slickade på
Maras fingertoppar.
Hon verkade lite lugnare nu,
hade iallafall slutat att vicka på stolen.
Jag kan känna igen mig i henne,
i hennes rotlöshet.
"Jakthundarna här i trakten kan vara ordentligt elaka,
bete sig som om dom äger hela skogen
och titta ner på mig eftersom jag är så kortväxt.
Som om jag inte har rätt att vara här ibland dom,
bara för att jag kommer ifrån stan och dom ifrån landet..,
då bubblar den där känslan av vilsenhet och total ensamhet
upp inom mig.
Fast det är ju inte så att jag har kunnat välja mina föräldrar,
det är ju inte så att jag har kunnat påverka att jag är en Chihuahuan."
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten