Ann-Charlotte / Det förflutna 14

Allt smågodis var uppätet. Zarah hade satt sig till rätta i Maras knä. 
Mara knådade hennes små spetsiga öron lite förstrött.

Edward kände sig manad att berätta,
"Vet du, när jag var yngre bodde min familj i Kenya,
vi var bara en handfull ljushyade barn i stan, de andra barnen 
brukade dra i mina lockar", 
Mara log och tittande menande på hans kala hjässa.
"Ja men vet du varför?
jo, för att dom ville ha en egen ljus hårlock att leka med,
dom var avundsjuka på mig eftersom jag var annorlunda." 

Edward såg ur ögonvrån hur Mara tryckte Zarah lite 
hårdare intill sig.
"Där jag växte upp i Kenya brukade vi alltid äta med händerna,
fast det var en av de första vanorna som jag var tvungen att anpassa
när vi flyttade till Holland."
Jag var 12 år då, bara 2 år äldre än dig.

 
Precis som du kände jag mig bortkommen.
I Holland saknade jag den där känslan av att alltid vara 
välkommen, den var liksom inristad i mitt inre,
liksom den där självklarheten av att dela med sig med alla.

Jag förstod redan tidigt att människorna betedde sig på ett annat 
sätt där, 
jag menar, bara själva ideen att det alltid var middag vid 5 tiden, 
i jämförelse med i Kenya, var det väldigt tidigt,
och att jag aldrig riktigt kunde begripa varför jag inte blev bjuden
att sitta med vid matbordet hemma hos mina kompisar, än mindre 
att äta med utan att våra föräldrar hade en överenskommelse" 

Du ska veta att jag gjorde allt för att passa in, 
ibland kändes det som om mina kläder var för trånga, 
förstår du vad jag menar?"
Mara nickade, ja, det finns ingen i min skola som har stövlar,
fast där vi bodde innan var det typ mode, här har alla gymdojjor.

"Okej, ja det är ju sant, fast jag menade det i bredare bemärkelse, 
som en metafor, 
allt som jag vuxit upp med, seder och bruk som jag inte ens hade 
ägnat en tanke åt, dög inte mer, 
jag fick nästan magont, så snabbt var vi tvungna att äta i skolan. 
Dom holländska traditionerna var också annorlunda, jag upplevde 
dom som ganska ytliga. Ingen av mina klasskompisars familjer
var troende, de skämtade till och med om gud. Jag vågade inte berätta
att jag hade en barnbibel som jag brukade läsa ur ibland.
Jag anammade deras sätt, det var något som jag var duktig på.

Det var lättare att anpassa sig, jag liksom sudadde ut vissa delar 
av mig själv, bit för bit, det skedde i  stillhet, inte en jag själv märkte det." 

Ann-Charlotte Molin