När jag tittar på Edward och Mara ser jag min familj,
vad jag menar är egentligen att,
Edward skulle kunna vara Mara´s fader,
han fyller upp tomrummet i hög grad.
Hans omtanke om henne, luktar angenäm,
den smaken påminner
mig faktiskt lite grand om mitt hundben,
Jag tänker på alla eftermiddagar som de suttit här vid köksbordet,
alla eftermiddagar som han läst högt för henne, som han hjälpt
henne med läxorna, som han stöttat henne, som dom skrattat
tillsammans.
Det är som om atmosfären här i huset har skiftat,
kanske kan det ha något att göra med Edwards hjärtproblem?
Lite underligt faktiskt,
i själva verket har dom inte känt varandra så länge
"fast ibland händer det ju att man träffar någon,
sådär alldeles speciell,
någon som väcker känslan av att,
man vill berätta hela sitt liv."
Jag har faktiskt inte bott här hela mitt liv,
jag föddes inte på landet,
mina bröder var busiga, fast klena, min syster
var blyg,
fastän vi var väldigt unga,
minns jag så väl hur vi skumpade längst milslånga grusvägar,
jag minns den bitande kylan,
de skrämmande träden.
Vi blev lämnade där mitt på vägen,
dumpade som skräp,
utan mat,
utan vatten
utan ett vänligt ord.
Minnet är för alltid präntat inom mig,
det går inte attt tvätta bort.
Ann-Charlotte Molin
Geen opmerkingen:
Een reactie posten