I Klaras kontor en bouquet av brända mandlar, något av det bästa hon vet. Doften
för henne till julmarknaden på Skansen, till mamma som varje år grävde fram
några kronor så att Klara skulle få njuta av de varma, söta och knapriga
härligheterna.
”Varsågod och sitt, så ska vi ta oss en titt på ert ärende.” Klara är professionellt
lugnande och saklig, även om doften som verkar komma från klienten gör henne
lätt ofokuserad. Har han en påse brända mandlar i kavajfickan? ”Ni har blivit
informerad om mitt arvode?” En gång hade hon gjort misstaget att inte nämna
det, och följderna hade blivit utdragna.
”D-d-d-det är inga problem.” Förläget drar han fram ett kuvert ur kavajfickan
och räcker henne det. ”Jag måste ha er handteckning först.” Han andas orden, de
är knappt hörbara och mandelessensen falnar, som om temperaturen i den vrids
ner. ”Mitt ämbete förbjuder mig att ta-tala om inte fullständig sekretess
garanteras”. Klara drar nyfiken och brydd upp ett tjockt papper ur kuvertet.
Hon känner igen stadens främsta advokatbyrås emblem; en krona i guldtryck är präntat
högst upp på det mjuka dokumentet. Under hennes fingertoppar korsar den berömda
vattenstämpeln av de tveeggade svärden arket. Hon läser med stigande förvåning
de juridiskt högtravande meningarna. Hon ska avlägga ett tysthetslöfte, svära en
trohetsed, detta löfte är bindande i tvåhundra år. Bryter hon överenskommelsen
är det likvärdigt med landsförräderi. Hon ser upp och möter sin klients blick,
urvattnad, med tårar droppande ner i knät. ”J-j-jag förstår om du inte kan…”
Och tystare tillägger han: ”Det är nog ingen som vi-hill. Inte under mina
omständigheter.” Den fylliga aromen som genomsyrade rummet i början av mötet
bär nu stråk av apelsin i förmultning och blöt ull. Mannen i fåtöljen mittemot
henne har om möjligt krympt och hans konturer är suddiga. Klara lägger ner
dokumentet på glasskivan framför sig, hon stryker undan ett hårstrå ur pannan
och känner isiga lovikavantstofsar snärta. Hon arbetar alltid under stor
diskretion och det här har aldrig någon krävt förut. Hon kan ta det som en
förödmjukelse, fast det är inte hennes stil att ta åt sig. Hon brukar sakligt reflektera
tillbaka istället. Nu pirrar däremot en överskuggande lockelse att få veta vad och
vem som kan vara så hemlighetskrävande. Det är oemotståndligt att bli utmanad
och hennes jävlar- anamma sjuder ivrigt.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten