woensdag 1 december 2021

Ann- Charlotte/ Röster 1 december 2021



 


Så vidsynta i sina stämmor lika stela som stämgaffelns kalla järndekor, 

ta ljud i varsin stämma - 

upprepa lågan och slå - 

För visst kan man vara rädd för att leva?

Visst ser du också att jorden sitter lite snett - 

En lort mitt framför mitt ansikte som vindrutetorkaren inte lyckas plåna ut, 


Ekande i sökandets spår, 

rösta taget och ge för att få -

sjunker litet med varje klang, 

mötet med din glans flyter iväg längst kanalen


Meningar är förutbestämda att leda någonstans, 

bära dig och mig med hjälp av ordens styrka -

för visst vet du att utan rädsla stannar världen?

är du uppkäftig när du är rädd? 

bara, kanske, lite - 


Liten som en citronkärna, 

du är aldrig ensam - 

man kan ge sig den på att de finns flera, 

inlindade i köttets hinna -

innanför huden sitter oron och vågar inte komma ut - 


Ibland håller den för öronen och kniper med ögonen, 

fast ofta sitter den bara där som att den inte hade något att göra, 

sitter stilla och lyssnar efter melodier

mönstrade små stycken som ljuder i natten 


Så trångsynta är rösterna, 

så lidande resliga är vägarna, 

de leder alltid någonstans - 


Du ropar till, 

har du hittat stigen mellan stenarnas mossa?

Jag höll dig fast när vi försökte stå emot alla världens stormar - 

Du slet dig loss från meningen - så att vi kan vara rädda om varandra. 

 

Ann-Charlotte



Geen opmerkingen:

Een reactie posten