Det finns möten av olika sorter. Det finns de som är nya, de som återkommer, de som är avsked. Det finns gudomliga möten som kanske ser träiga ut vid första ögonkastet men som visar sig bära fröjdefulla följder. Sådant var mötet mellan Rolf och Greta. Sedan finns det möten när det bara säger klick.
Rolf sätts i arbete av Greta, hon är mycket tydlig och instruktiv. Rolf klättrar på stegen och darrar i knäna men nyfikenheten och tillfredsställelsen i att vara behövd ger honom mer mod än han egentligen har. Greta står vid stegens fot och ser till att ljusslingorna hon matar fram inte är trassliga. Rolf får klättra ner, flytta stegen och klättra upp flera gånger om innan de kommer fram till utgångspunkten, huset runt. Ett par gånger under klättringen fångar han en skymt genom fönstren av den mystiska kvinnan med trasselsuddshår, hon packar ur kassar och placerar ut ljusstakar, hyacinter och fat. Rolf kliver ner från stegen efter avklarat värv, svettig men stolt att kalla sig rutinerad på det där med stegar och höjder och slingor. Tillsammans med Greta befriar de resten av trädgårdens utsmyckning från sina kartonger. De ställer upp renar, tomtar, en släde, de hänger girlanger i träden och snöstjärnor runt ytterdörren som även förses med en lingonkrans. När de är klara är det mörkt, denna decembergråa eftermiddag. Samtidigt som Rolf slår på strömbrytaren med ett klick öppnas ytterdörren och Gretas besökare kliver ut. Hon översköljs av stjärnglittrande ljus. Hennes hår som slitit sig ur den slarviga knuten bildar en gloria runt hennes huvud, läppar med markerad amorbåge spricker upp i ett stort leende som suddar bort all inneboende trötthet ur blicken. Så står de där. Mitt emot varandra. Med ett klick tändes alla juleljus, höljdes stugan och människorna i ett mjukt stjärnfall, i ett sällsamt glimmer som jagar mörkret på flykt. Utifrån och in. Inifrån och ut.
När Greta kliver in i stugan med Rolf i hasorna slår hon ihop händerna av rörelse. Det doftar av hyacint, kanel, nejlika och saffran. I vartenda fönster står adventsljusstakar i svart järnsmide. På köksbordet ligger den där vackra duken hon tidigare idag plötsligt kände begär till: En linneduk med ett mönster av kvistar och kottar vars välvda fjäll blänker i relief, ett intrikat och finurligt hantverk utan liknad. På duken det stora julfatet belagt med guldflagetäckta makroner och fluffiga saffransbullar. Från spisen frestande ångor av glögg. Hon sjunker ner på stolen- den är mjukare än vanligt eftersom den är bäddad med en renskinnsdyna, även den inköpt idag. Och Greta snyftar. Greta snyftar och gömmer ansiktet i händerna. Rolf och Nia står tafatta vid spisen. Sneglar på varandra, lite blygt men av situationen påkallat, sneglar på Greta. Vad göra? Nia häller upp glögg i nya glas, bär fram ett av dem till Greta, hukar bredvid henne och lägger försiktigt en arm om hennes axlar, rädd att det ska vara för mycket. Men Greta välkomnar armen och lyfter sina och drar in Nia i en stor kram. Hon snyftar ännu, men kan med darr i rösten säga:
Så här jäkla glad har jag aldrig någonsin förut varit!!
Rolf harklar sig, det är någonting tjockt i rösten när han säger att det verkar som om julen kommit tidigt i år.
Ja, så verkar det. De äter saffransbullar, smular golvet med guldflagor som faller från makronerna, tuggar på nötter och russin och värms av glöggen. Greta tänder alla ljus och packar andaktsfullt upp julgranskulorna ur sina förpackningar. Ser hur Rolf ger Nia en röd kula, hur Nia ger Rolf en i silver. Ser deras rodnad när händer möts. Och får tårar i ögonen, igen.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten