Nia har vid det här laget varit tillgänglig för jobbet sju dagar i veckan under nästan två år. Telefonen ringer, ofta. Frågorna är många, alla inbäddade i oro. Nia svarar, råder och väljer. Tröstar och bär ansvaret. När så många åsikter går isär, när rekommendationer ändras över natt, när smittspridningen kurvar och slirar, då behövs det någon som gör val och berättar hur dessa passar in i just deras historia. Under de perioder när kurvan planar ut är det lugnare. Men Nia upptäcker att hon ändå har svårt att lämna arbetsmobilen i fred. Att hon känner sig skyldig om hon gör så. Att luften går ur henne då. Att hon inte vet hur hon ska starta om ifall hon stannar till. Att hon ska sakna P och tappa styrfart, trots de hårda orden som smattrade ihärdigare alltefter åren gick.
Instuvade i garderoben trängs läckra handväskor med högklackade skor, en silverklänning och några extravaganta sjalar. Där finns en sluten låda med smycken som inte glimmat på länge nu. Hon borde gå ut och dansa. Hon törs inte gå ut och dansa. Hon borde lyssna på musik. Om hon lyssnar på musik väcks hennes livsandar. De som är sugna på bus. De som vill skratta, stimma, flyta i människovarandets alla facetter. Hon lyssnar inte på musik. Nia arbetar, hon äter mikrad mat, hon lägger sig tidigt. Till hennes förvåning kommer sömnen oftast genast, men den lämnar henne lika lätt. Flera gånger natten igenom. Om mornarna i spegeln ett ansikte hon inte känner igen. Hon borde åtminstone gå till frisören. Men hon vågar inte. Nia rids av rädsla, skam, av otillräcklighetens monster. Hon tar ut det på sig själv, hon vet att hon gör det. Hon vet bara inte hur hon ska kunna sluta.
Den privata mobilen ringer allt mer sällan. Ibland hör mamma av sig, Nia försöker bära mammans oro för världens bedrövelse i försiktigt kupade händer. Ibland hör väninnan Sima av sig, hon buktar under sina förskolebarns förkylningar och ständigt återkommande karantänkrav. Nia har själv slutat höra av sig, men inte för att hon inte bryr sig, oroar sig, hon älskar sin mamma, Sima och hennes telningar och tänker ofta på dem. Hon klarar bara inte av att slå numren.
Hur ska hon finna kraft att bryta den personliga apatin? Än viktigare: Varför väljer hon helt sonika inte att bryta den?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten