Så länge puttrade ondskan ganska stillsamt runt omkring Alfonso. Giftiga dimmor sved i hans ögon varje gång någon vände sig om för att hans hår var för långt, för att hans röst var för ljus, hans händer för graciösa eller hans skratt för alltför mjukt. Men det blev aldrig värre än avstånd, isande blickar, tystnande konversationer och himlande ögon.
Tills den dagen.
Han och Fini var på väg hem från skolan. Det röda dammet följde dem som ett moln. Fini sjöng en självskriven ramsa om och om igen, hon var tolv, tre år yngre än han själv.
Hon flög fortfarande lätt över stigar och klippor. Själv var han tyngd av oroliga drömmar, växtvärk, rödfinnig hy, brinnande vrede och oförklarlig melankoli. Hans ansikte i spegeln verkade förändras varje dag. Men varje dag såg det framför allt öppet och sårbart ut, vilket kändes obehagligt för det mesta och livsfarligt ibland.
Pappa iakttog honom under tystnad och Alfonso som själv inte visste vad som höll på att växa fram inom honom, var på det klara med att pappa varken förstod eller tyckte om den han var.
’Sole, sole, para mi,
sole, sole, para tiiiiiii’
Fini skuttade och hennes flätor lyfte från ryggen för varje språng. Innan de hann landa på hennes vävda tunika såg han dem närma sig på grusvägen och hans hjärta frös till is.
Byns värstingar. De fyra unga män som varit inblandade i varje stöld och fyllebråk under det senaste året. Ingen vågade anmäla dem. Polisstationen var för långt borta och det ynglingarna skulle ställa till med värre än det beskydd polisen kunde (eller ville?) erbjuda byns invånare. De var ju bara latinos, hela högen.
Latinoskräp. Indianjävlar. Fattigjävlar. Ökenråttor.
Alfonso försökte andas. Såg på Finis hållning att hon sett dem. Hon skuttade fortfarande, men blicken var nervänd och sången hade tystnat.
’Eey, hej på er, flickor…’
Rovdjursskratt och hånblickar.
’Vart är ni på väg då?’
Alfonso bad till den stora Modern att hans röst skulle hålla.
’Vi vill inte ha problem. Vi är på väg hem.’
De blockerade vägen.
’Låt oss gå förbi, killar.’
’Killar, sade du…? Det gillar du väl? Du gillar killar…i alla möjliga olika ställningar…bögjävel…’
Finis blick. Först rädsla. Hon tittade upp mot Alfonso.
Flamman. Den stora vreden. Mycket större än hennes lilla kropp.
’Låt oss gå. Vi har inte gjort er någonting. Pappa skulle möta oss halvvägs. Han är nog redan på väg.’
’Han som alltid sitter och super hos Esteban menar du?’
Alfonso visste att han skulle dö.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten