’Låt min syster gå. Hon är liten.’
Fini såg honom rakt i ögonen, såg hans skräck. Hennes ögon brann av helig vrede, ropade på hans egen eld.
Hon satte sig på huk. Lade handflatorna mot marken. Med bönernas bön i hjärtat började hon sjunga. Med klar, ren stämma steg Ave Maria ur flickbröstet, kanske rakt upp ur den röda jorden.
Fyra unga, trasiga män skrattade först. Sneglade på varandra, en knuff, ett pekande finger. Men sången bredde ut sig, om och om igen började verserna och refrängen om. Med slutna ögon sjöng Delfinia den stora kärleksbönen med hela sitt uråldriga, tolvåriga väsen, med all lätthet och obeskrivlig tyngd som var hennes liv, med allt liv och all död som var hon.
Paradoxens stora möte i ett andetag, en ton, här och nu. En kärlek som var
evig, helig och heligt förbannad.
De bleknade. Hånskratten tystnade.
Lillflickan skrämde skiten ur dem.
Ledarhyenan såg en utväg, klev fram och gav Alfonso en rungande käftsmäll, en spark, spottade på marken och väste ’smutsiga jävla bögjävel’. Sedan tog han med sig sin flock och gav sig av.
Fini fortsatte sjunga hela vägen hem.
Hand i hand gick de hemåt, Alfondo med blodet rinnande från sin spruckna läpp.
Han visste att han måste ge sig av.
Definia visste att hon måste stanna.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten