Händerna darrar, fingrarna slinter när Nia försiktigt slickar mascaran över fransarna och anstränger sig att inte sticka borsten i ögat. I de grå ögonen en sorg över de år hon kastade bort när hon ville vara ädel och göra det rätta. Hon vill säga till sitt yngre jag att fly, att gå, att välja om. Hon vill säga till sitt yngre jag att stanna, att andas, att hon gjorde rätt. Det fanns en stor ensamhet hos Nia, även nu men särskilt då. Den man hon- när han tillstod- kunde dricka sig otörstig hos hade åkt till en annan kontinent och där blev han fast. P. Vad hände med honom egentligen? Ett bultande av ilska, av P´s ilska. Västvärlden med dess provtagningar och vaccineringar, mediciner och avancerade livsuppehållande apparater. I hans hemland en skenande smitta i tätbefolkade getton, dyr privat sjukvård som ingen han känner kan betala. Knappt några läkare, det var till och med brist på aspirin. Sista gången hon pratade med honom, det var under pandemins andra år i telefon med eko i förbindningen, då hostade han så illa att han knappt kunde göra sig förstådd. Han kunde inte spela saxofon längre. Den hade han sålt för att köpa mat till sina föräldrar, till sina syskon med familjer. Han tryckte bort samtalet efter att ha frågat: Vad har du bidragit?
Där satt hon, med händerna på magens rundning. I poddarna bruset av bruten koppling. Sällan har en annan kontinent känts så avlägsen, så omöjlig att nå.
Grå ögon i spegeln, ett läppstift som sprider sprittande färg över det som en gång var en markerad linje. Var fanns hennes ilska? Fanns det plats för ilska, i välstånd jämte utsatthet och ansvar?
Det var en gång en kyss. Det var ju så det kom sig. De grå ögonen har fått lite mer lyster nu, kontrasten med den svarta mascaran och de tecknade ögonbrynen ger effekt. Läpparnas djupröda avtryck, hon nickar. Hon häver sig upp och tar käppen som hon är ovillig att behöva nyttja, men den är i alla fall snidad och vacker, ingen trist aluminiumkrycka. Man ska ta vara på skönheten, det är det enda som återstår när allt annat krackelerar. Den sista fästningen. Hon nickar bestämt och går mot dörren, så rak i ryggen hon förmår.
I spegeln en skugga, Nias grå, unga, ögon. Kommer hon att nå fram till den här dagen, med ett helt livs teckning på ådriga händer, mjuka kinder och stretande ögonbryn, smetigt läppstift i en fabulös budoar?
När blir det äntligen efter?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten