dinsdag 7 december 2021

Irja: Del 7, Nia år 2080

Värme, imma. Grå ögon i en spegel. 

En gnistrande saxofon ylar ut sin längtan. Ville, då för länge sedan, så gärna förena. På en kontinent långt borta fanns familjen. Men här, i det kalla tydliga landet:  Nia. Han ville att Nia skulle vara allt det han inte kunde. Göra honom hel. Men detta är inte en tanke, det är en längtan. En outtalad sådan. En omättlig sådan. Men visst hade han ord när han klädde sin besvikelse, hårda och högljudda, de är lättare att göra verkliga än det är att drunkna i längtans bottenlösa hav. Det havet kunde han enbart flyta i genom saxofonens stämma. 

Han är gammal nu, mager och sned. 

Hans sorgsna visshet: han gav henne andlig lättnad när han åkte, men han lämnade henne utan tröst när han inte kunde återvända. Han behövde bli den han egentligen var och låta henne vara i den hon var, inte formas till den hon behövde vara med honom. Det intalade han sig, dämde sin ilska med detta förstånd. 

Han lämnade henne, med en pandemi i en världsdel där alla var vana vid och förväntade sig lösningar, svar, upprätthållande av individens rättigheter till frihet och konsumtion. Som om hon kunde läka ens en strimma av gapet som vidgades, fast hon försökte tills hon 

nästan 

Stupade

Eller kanske hon stupade men vägrade erkänna det? 

Grå ögon i en spegel. Ögon som hoppats, fåfängt, att det att hela en annan människas sår är att läka de egna. Knuffas runt och mildrar slagen med sin förståelse. 

Tills motståndet blir så hårt att ljuset slocknar. 

Tills motståndet blir så dödligt att 

Nia, hon lutar sig mot en barstol, kryckans snidverk glänser. Hon höjer sitt glas med kattögegnistrande vin i stearinljusens sken. Han går mot henne, något kutig och senig men jeansen sitter tight. Blickar som möts och hettar. Hennes händer, de darrar, hennes läppar är röda. 


Det var en gång en kyss.

En fjärils vingar, mot hennes djupröda läppar. 

Armar som famnar, 

Människor. 

Sådana som inte räcker till. 

Spegelbilder, inte motsatser. 


Grå ögon, näsa som en hök. 

Jäklar så han doftar gott, ännu. En nytt nu kan danas. 


Irja Liljeholm


Geen opmerkingen:

Een reactie posten