Det ringer på Rolfs dörr. Prick klockan sex, som han föreslagit. Det är bara det att han inte riktigt haft koll på tiden.
Rolf.
Han är en sådan du vill ha till vän. Inte för att han är den som kan roa sällskap med sin fabulerande humor eller den som kan laga prylar som gått sönder eller fixa din Wifi, utan för att han famnar människors essens. Han känner din doft, han identifierar den och multiplicerar den med sin magi. Han lagar mat till dig som mättar din mage, men än viktigare, din själ. Han kompletterar och fyller i de streck du missat att du faktiskt har. Rolf är en trollkarl på mänskligt varande, men han har inte en susning om det. För Rolf är en mjukis som längtar, som snubblar, som tror att han inte har Det. För att han bara är lagom lång och rätt så trind, och väldigt hårig. För att han allt som oftast tappar knappar och råkar få fläckar på ställen de inte borde vara vid tillfällen då de inte borde finnas. För att hans tånaglar växer fortare än han orkar klippa dem. För att han är så snäll att han är den som gråter först, när du är ledsen.
Allra ledsnast, där djupt innanför hullet, i bultandet av det varma hjärtat. Det är Rolf.
Det han sörjer mest är att de flesta har någon som de kallar för sin, men inte han. Han drömmer om delad tid som gror, tid som spirar och väver ett skirt, färgsprakande landskap av samhörighet fyllt av minnen. Han drömmer om en kropp som värmer honom när han längtar. En som längtar efter honom. Hud mot hud, men då riktig sådan, inte utsträckt och fläckfri och lackerat presterande. Någon som han.
När dörrklockan ringer prick klockan sex tvärnitar Rolf i köket och gör en helomvändning i ytterdörrens riktning, han kastar sig mot hallen. Stortån som sticker fram ur den trasiga strumpan slår i kökströskeln. Hårt. Riktigt jäkla smällande hårt. Nageln han borde ha klippt för minst fyra veckor sedan men som han undvikit att närma sig eftersom kalaskulans bula gör alla försök irriterande, än värre: kritiserande och självhatiska, den oklippta nageln skivas av stöten och skapar små avstickare som borrar in sig i granntån. Rolf är övertygad om att han blöder, litervis, det gör så ont! Hans svordomar får Sixten att resa ragg och yla som en marskatt på herrjakt. Sixten flyr utan att se sig för, hon är en virvel av päls och svans och klor och ylande, hon kastar sig upp i närmaste träd. Som inte är ett träd, utan en piedestal. Som har ett ben som borde lagas, som håller balansen bara för att Rolf helt fiffigt för en vecka sedan placerade en tung vas med tulpaner just precis så att piedestalen lutar stadigt mot väggen. Vid vilken den inte är förankrad. Den tål alltså inte stötar. Ej heller en ylande kattapult. Följaktligen rasar vas, piedestal och katt med ett väldigt brak i golvet. Rolf håller fast sig i dörrkarmen, han svimmar av att se blod! Han är säker på att det nu finns överallt, ö- v-e-r-a-l-l-t!!! Och vasen! Vattnet i den har stått för länge och luktar ruttet. Han är en katastrof! Han är en mjukis, både till form och karaktär, han är vek, han är så förbaskat ömhudad. Snabbt river han åt sig en kökshandduk och daskar den hårt, utan att titta, ner i det förmodade röda havet. Sixten, redan rädd och sårad, reagerar blixtsnabbt och flyr i ett virvlande högt språng, hon snurrar i luften, vart ska hon ta vägen, ett träd, ett träd, ett himmelrike för ett träd!
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten