woensdag 1 december 2021

Irja: Nia del 1, år 2080


Det var en gång

En kyss. 


När lär vi oss längtan? 

Är det när väntan som övergått till ilska snubblar på förtvivlan och faller i uppgivenhet? Sker det i inandningen just där snyftningarna upphör? 

Närheten, kyssen. 

En utan munskydd, 

En med läppar

Som en fjärils vinge mot kinden, kittlande, löftesrik. 

Hotfull. 

Tänk om du, bror, bär ett virus i dina andetag. 


Kvinnans händer darrar. Hon gör sig redo, har ännu gott om tid. Sakta smörjer hon in hudkräm, lindrar svedan hos det vindlande ökenlandskapets sprickor, seniga bergsryggar och blå ådror. Lavendel och tvål, näsan kittlar. I spegeln en människa, en med mjuka, pudriga kinder och grå tättsittande ögon. Näsan som kittlar är en örns, eller kanske en ädelmans. Hon för sakta penseln till ögonbrynens tunna bågar, penselns spets täckt av bläck. Hon tar i för mycket och målar inte rent. De grå ögonen som sett så mycket är numera lika oprecisa som hennes smorda fingrar, så det gör inte så mycket. Läppstiftets hylsa klirrar mot bordet när hon tappar taget om den. Djupt röda läppar, en högvälvd amorbåge, det ni, i hennes ålder. Hon duttar med en pappersnäsduk tills hon är nöjd. Det hjälper ändå inte, den djupröda färgen glider trögflytande in i det spröda nätverket mellan näsa och mun. 

Det är alldeles tyst i rummet, i hennes budoar. Hon älskar dess lila sammetstapeter, persisk matta i rött och svart, tunga draperier draperade med hjälp av tofsprydda sidenband. Puffen hon förvarar parfym i. Sminkbordet med snirklade ben, spegelns oval. De grå ögonen. Hon lägger en hand mot kinden. Längtar hon? Efter vem, eller vad eller vart? Hon möter sin blick. Dras in i dess minnen. Minnen av de röda läpparna dolda av tjocka munskydd. Det fanns även en annan tid, det är dit hon vill. 

Irja Liljeholm






Geen opmerkingen:

Een reactie posten