Dunigt. Vilsamt. Celler i samklang. Luddigt, avrundat. Greta sover inte, men är inte heller vaken. En förundran, ett klot av värmande partiklar vibrerar från magen, ut i lemmarna. Mjukt som ett moln, luftigt och gräddigt.
Inga kanter, eggar, skarpa fjäll. Inte ett måste, en plikt. När Greta till slut slår upp ögonen är det den uppenbara frånvaron av dessa element som når hennes tankar först. En blick på klockan får henne att sätta sig upp i förvåning. Hur i all världen? Gardinen svajar i brisen från det öppna fönstret. Det skrapande ljudet av en kratta mot rasslande grus i jämna tag. Den molnbulliga, varma sensationen finns kvar i kroppen, från tårna till huvudets krön. Greta glömde att ställa väckarklockan. Det har hon aldrig tidigare glömt. Antingen är det ett tecken på senilitetens intåg, det eller en annan sjukdom, eller så är det gårkvällens utsvävningar. Hon är rädd att det är det senare. För hon är inte sjuk. Snarare motsatsen, faktiskt. Greta sätter fötterna i golvet och stannar så en stund. Inte för att hon är yr, utan för att det svala golvet känns så skönt mot fotsulorna. Som om hon är bekväm. Greta brukar aldrig unna sig att känna efter, nu är det som att hon inte kan sluta.
Den där maten. Den var allt annat än slarvig, allt annat än tillgjord, allt annat än mastig. Varför går hennes tankar alltid i banor av det som inte är? Hon ställer sig upp, plötsligt irriterad. Kan hon inte se det som är? Maten var utsökt. Den bästa hon ätit, någonsin. Den mättade utan att tynga henne (där gör hon det igen), fyllde tystnaden vid grannens matbord med sensationer av doft, smak, konsistens och njutning. Vinet var likaså det utsökt. Lätt, svalt, komplext. Det var som att dricka flytande guld. För att förtydliga: Det enda vin Greta inmundigat i sitt liv fram till igår uppgår till hela två glas, och det var, båda gångerna, surt, strävt och skarpt. Känner hon ett leende i mungiporna? Klockan är tio. Hon har sovit i tolv timmar. Hon har vaknat först när kroppen ville vakna. Inte när hon borde.
Det är en sensation.
Vad i hela friden ska hon ta sig till nu?
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten