En dammig morgonpromenad upp till röda lager av porös sten. En doft av rosmarin hänger tung runt torra buskar. Bäcken hon följer på stela men starka ben ligger torr. En djup rännil med ett fint nätverk av tunnare ådror runt omkring. Vattengrenarna liknar en trädkrona. Eller blodådrors förgreningar i en lunga.
Vi är natur. Alla födda ur den Stora Modern som bär oss, oavsett hur många andra älskade mammor vi har. Samma rörelser och mönster rakt igenom allt liv. Ådror som förgrenas, ögon som öppnas, öron som växer fram och vecklar ut sig. En valnöt som hålls av ett nätverk av ådror inom den större, gröna frukten.
Hon och Alfonso brukade kivas om de mindre valnötterna som ibland innehöll en hjärtformad nöt. Den bringade tur. Hon sparade de små nötterna i en skattkista av plåt.
Om mamma hade kunnat få tag på valnötter gjorde de fyllda poblanos med valnötssås. De knäckte nötterna, malde till grovkornigt mjöl, brynte smör, tillsatte nötmjölet, den salta goda osten, kryddor. Grillade chilifrukterna över eld, skalade. Stekte hackat kött och fläsk tillsammans med lök, äpple, russin, tomat…fyllde chilifrukterna med kött, täckte med den tjocka varma såsen och allra sist strödde de granatäppelkärnor över alla knyten av guld.
En hel dag höll de på. Det smakade som ingenting annat på jorden.
Skulle hon våga ge sig på den rätten någon dag?
Recept från barndomen känns som små hjärtformade valnötter. När man plockar upp den lilla, lilla nöten ser man hela trädet framför sig. Receptet med valnötssåsen breder ut sig som nätverket hon sett i den uttorkade bäcken på morgonen. Dofterna kommer tillbaka, ljuden, skratten, trasmattan under de bara fötterna, morteln de hade fått av farmor. Den rödrandiga handduken de lät chilifrukterna vila i innan de kunde skalas.
Så var också Alfonso ett litet hjärta som hon bevarade tryggt i alltings mitt.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten