Greta är inte den som tar emot välgörenhet. Eller vänlighet. Eller omtanke. Hjälp av något slag. Hon har tidigt fått lära sig att alla som ger vill ha någonting åter. Men konsekvensen var bryskare: Vad Greta än ger tillbaka, duger det ingenting till. Som sjuåring gav hon en klasskamrat sin favoritkotte i födelsedagspresent. Klasskamraten hade bjudit henne till sitt kalas och Greta ville tacka med den vackraste av gåvor. Kotten var det finaste hon ägde, svår att skiljas från, konformad med perfekt rundade fjäll, len runtom fast skärpan i dess egg var uppenbar. En naturens kotte, ett mirakel i Gretas värld, men den var en ovärdig gåva mätt med klasskamraternas måttstock. Greta blev skolans skämt och slöt sig därefter, likt en kotte böjd runt sin axel. Under åren som följde stelnade hennes fjäll allt mer, för skolgången blev en plåga då hon gång efter annan förlorade kampen om att göra sig osynlig. Lättnaden var så stor att den nästan var syndig när skolåren var avslutade, och inte hade hon fått med sig några andra lärdomar än de om svek och grymhet. Arbetet som assisterande skadereglerare på ett försäkringsbolag var i jämförelse med skolan en lisa. Hon höll ett sakligt avstånd till sina ovilliga och oftast välbärgade kunders snyfthistorier, hon gottade sig då verkligen inte när hon hittade möjligheter att ge dem avslag. Hon blev till slut faktiskt den dugligaste skaderegleraren bolaget hade, med privilegiet att hyra en av deras bostäder förmånligt. Även fast förmånen, helt utanför kontraktet, kom med förpliktelser. De minns Greta helst inte.
Det Greta inte kan låta bli att minnas, är att hon med sin första lön köpte en vacker blå vas i massivt glas till sin mor. Inköpet gjordes i en tillfälligt uppsluppen stolthet. Hon ville visa att moderns umbäranden burit frukt. I efterhand anser Greta att hon måste ha drabbats av sinnesförvirring, för hur i hela friden kunde hon ha tänkt att en blå vas skulle vara ett välkommet inslag i det gudfruktiga hemmet? När hade de någonsin snittblommor hemma? Modern tackade och fnös, för inte ska väl jag, så du ställer till, jänta. Vad ska far tänka? Veckan därpå såg Greta vasen ståta i grannkvinnans fönster. Plikt är belöning nog, beslutade Greta, ståndfasthet och ett skötsamt leverne utan utsvävningar är en dygd. Det höll hennes mor med om. Mamma är död sedan länge, sjukbädden var lång och besvärlig. Greta flyttade åter hem till föräldrarna när modern insjuknade. Hon ombesörjde allt i femton år innan mor till sist gick sin Herre till mötes. Vem hade kunnat tro att modern var så seg att hon till och med överlevde sin make? Byn har förändrats sedan dess. De små stugorna uppfördes vid skogens rand, nu står de inklämda mellan höga hus och ett sådant där shopping mall, ett habegärets mecka där allt glänser och glimmar som det kattguld det är.
I dagsläget när alla faller som furor i pandemin, kan Greta i frid och ro sitta hemma i sin barndoms stuga och vara rättfärdig i valet att hålla avstånd och avböja närhet. Det enda smolket i hennes bägare av sunt förnuft, det är hennes skäggige tjockis till granne. Han har visst bestämt sig för att de som fullvaccinerade grannar bör bilda en så kallad bubbla där det går att umgås. Han har bjudit hem henne på middag. Envis var han, för ingen går ju ändå någonstans. Du måste ju äta? Vi måste bryta ensamheten! Greta svalde motvilligt repliken att hon inte ville, det vore för burdust. Om man inte kan säga någonting neutralt, ska man vara tyst. Han klädde av henne alla möjligheter att avvisa honom.
Greta är 85 år. Det här är hennes första riktiga middagsbjudning. Någonsin.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten