Ljuset strömmar in.
In i våra hjärtan, in i varje ful, ovärdig, undangömd vrå.
Ljuset strömmar in och klär sig i de bilder vi kan hantera. Lady of Guadalupe, med stjärnor i sin mantel. Lucia, hon med ljuskronan, som följde sitt hjärta till död och evigt liv.
Det kommer ett ögonblick när vi måste välja. Våga se var den stora rädslan lurar. Våga se och lyssna. Lyssna. Lyssna.
Tänk om jag hade valt annorlunda? Tänk om. Tänk om…
Sedan välja. Gå ut ur hjärtat när det stora ljuset regnar ner, eller stanna kvar och omfamna allt.
Låta allt bli synligt. Låta naturen bestämma vad det var du skulle bli.
Jag ville växa ihop med kulisserna, men de var kulisser. Där för att rama in skådespelet. Jag ville vara sångerskan men jag var sången och stjärnan som sångerna handlar om.
Rio abajo rio. Floden under floden. Det är hon som håller oss, visar att jordens hjärtslag är våra egna.
En buss drar spår genom landskap som inte betyder någonting för Alfonso. Tills jorden färgas röd och skifferlager börjar nynna. Grönt blir silvergrått och benvitt. Värmen tär på bussens luftkonditionering, hettan är, som alltid, för mycket.
Havets lätthet är långt bakom honom och när Alfonso hör bergens allvarliga grundton griper skräcken honom.
Pojken, barnet, tonåringen, allt som var för mycket. Alla fula, ovärdiga vrår i hjärtat. Synliga nu för alla.
Nu skam också. Han som inte ens kunde se till att komma på besök tillräckligt ofta. Och nu är hon försvunnen, hon som betyder mest. Det finns ingenting att gömma sig bakom.
Han måste, för att söka Fini, säga JA. Så han går in i det som värker och är fult. Drar på sig overallen han aldrig mer ville se. Den som är vävd av allt hans kultur säger, skriver och sjunger om hur en man måste vara. Overallen som aldrig var gjord för en man som älskar den Stora Modern. En man som vill kyssa andra män. En man som är hudlös och som har ett hjärta för evigt i kontakt med Rio abajo rio.
Det gör ont.
Han tänker på ljusdrottningarna och väljer död
och evigt liv.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten