zaterdag 11 december 2021

Camilla: Delfinias sång 11

Alfonso vaknar före gryning. Han känner sig orolig och vet inte varför. Kan inte somna om. Någonting kramar om bröstkorgen och han känner sig klarvaken fast de första solstrålarna inte ens har gjort sig till känna.

 

Han försöker läsa men bokstäverna bara dansar på sidan, formar inga meningar.

 

Till slut går han upp och duschar varmt och länge. Pressar sin egen apelsinjuice. När solen äntligen går upp sitter han på sin lilla altan med rykande hett kaffe. 

 

Någon knackar på dörren.

 

Alfonso går in och kikar genom dörrens titthål. En kvinna i fyrtioårsåldern, ingen han känner.

 

’Herr Alvarez?’

 

Han öppnar dörren försiktigt men behåller säkerhetskedjan på. Bäst att vara försiktig.

 

’Alfonso Alvarez?’

 

’Ja?’

 

’Är du möjligen släkt med Delfinia Alvarez?’

 

Alfonsos hjärta kramas ihop och upphör att slå. 

 

Så här skulle det inte gå.

 

Han kan inte förlora henne nu.

 

’Det är min lillasyster.’

 

’Då har jag äntligen lyckats hitta dig. Jag har sökt i flera veckor.’

 

’Vad är det som har hänt?

 

’Skulle jag kunna få komma in?’

 

Han ser sig omkring. 

 

’Det är inte illa ment, men…skulle vi kunna träffas på caféet nere på hörnet om en liten stund?’

 

Kvinnan tittar på honom och ser ut som om försöker bestämma sig för om hon ska stanna eller inte. Hon är förolämpad.

’Som du vill. Jag beställer kaffe. Men jag väntar bara en liten stund, herr Alvarez.’

 

Han kammar sitt gråspretiga hår och drar på sig en skogsgrön tröja. Stålsätter sig. Låser dörren och går ner till caféet.

 

Kvinnan har satt sig ute i eftermiddagssolen. En kopp svart kaffe väntar på honom. Han sätter sig och lägger darriga händer i knät.

 

’Är min syster död?’ 

Geen opmerkingen:

Een reactie posten