Gruset framför Delfinias hus knastrar under Alfonsos fötter. Han har gått från närmaste större väg, vill inte ha sällskap nu. Det känns som om han trampar vatten i en sugande underström och han vill inte behöva föra konversations samtidigt.
Solen bränner mot ytterväggen av lera men så fort han kommer in i huset är det behagligt svalt. En svag doft av salvia ligger slingrad längs innerväggarna.
Dörren var öppen. Precis som när de var små, det var ingen som låste om sig. Det fanns ögon i varenda kaktus, brukade mamma säga.
Köket är rent och fyllt av hennes närvaro. Varje träslev här har en personlig relation med Fini, det här är hennes konstnärpenslar, hennes redskap, hennes stora glädje och kompromisslösa essens. Han faller ihop på en skranglig köksstol och låter den stora gråten komma.
Han kan känna henne här. Samma grundton som alltid låg som en navelsträng mellan dem när de växte upp, men soligare, ljusare. Fini är fri här.
Är hon död?
Hur kunde hon vara fri här och inte han?
Längs kakelväggen i det lilla köket radar Delfinias keramikburkar prydligt upp sig. Röd jord. Havssalt. Ringblomma. Hallonblad. Rosmarin. Enbär. Torkade pepparfrukter. Tistel. Bivax. Tallbarr. Fikonkaktus. Rosenblad. Torkad mynta.
Alfonso lägger ner några päron och en flaska vatten i sin ryggsäck och ger sig av.
Det röda berget sjunger.
På darriga ben börjar han sin vandring för att hitta hon som betyder mest.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten