Katten hänger i Gretas halsduk, den kommer inte på tanken att dra in klorna och släppa taget. Greta lutar krattan mot väggen, lyfter försiktigt halsduken med vidhängande katt över huvudet och sänker den till golvet där katten får fart. Den snurrar flera varv, ännu med klorna i randiga maskor, snurrar tills paniken dalar och jaktleken börjar i styrbar spänst med ullig strävhet mot tassar och morrhår. Den omtänksamma gesten rör Rolf djupt, hon kanske inte är så tokig ändå, den här tanten i huset bredvid som han, aningens impulsivt, valt att vara medmänniska till?
När Greta hängt av sig sin praktiska mörkblå allvädersjacka begär hon fram en sopborste och skyffel. Det är antingen det eller att badda sin grannes tå, inga tvivel om vad hon väljer att ta itu med. Rolf protesterar, men hon envisas. Själv tar han mod till sig och stampar på kökshandduken för att den ska suga upp det förmodade röda havet. När han med tumme och pekfinger lätt äcklad plockar upp handduken och kisar för att avgöra om den bör kastas ser den helt ren ut. Han suckar av lättnad, rodnar av genans. Men det bultar i två tår, stortån som svullnat upp en storlek och granntån som genomborrats av nagelskärvor. Medvetet haltande återgår han till matlagningen. Provskeden i den silade, kryddade såsen dansar av smakexplosionen, kroketterna gnistrar att de är klara, sparrisen får bräsera i ugnen de sista två minuterna medan fisken steks. Greta är upptagen av att städa upp i hans hall, han ber tusen gånger om ursäkt, en gång till, lockar med att middagen alldeles snart serveras. Om han förväntar sig ett gemytligt gensvar, väntar han förgäves. Hon nämner inte väldoften från köket med ett ord, vilket faktiskt sårar Rolf. Så han väljer att tänka på hennes vänlighet mot Sixten.
När de till slut sitter till bords med kandelaberns ljus tända, vidrörda av den knäppande brasans tjäriga rök, faller tystnaden obekvämt över dem. Rolf har hört att många gamla människor lider av ensamhet, särskilt nu under pandemins begränsningar. Greta har knappt några rynkor i det smala ansiktet. Små drag av allt, liten tunn mun, spetsig näsa, plirande ögon som han inte kan se färgen på, grått hår stramt i en knut. Ingen makeup. Glasögonen är för stora för hennes ansiktsform, de vilar mot nedre delen av kinden. Han störs, ofrivilligt, av hennes hållning. Det är som om hon sitter och väntar på bussen istället för att förplägas en ljuvlig måltid. Han tänker på hennes hantering av Sixten, igen. Mjuknar.
Ja, var så god! Rolf nickar mot deras fyllda tallrikar, drar in väldoften i förväntan. För god mat är ju ändå god mat, oavsett vad ens sällskap anser.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten