Delfinia ångrar sig, väl hemma. Salvians blad är feta och luddiga, hon håller ett av dem mellan tumme och pekfinger och lyssnar.
’En olja får det bli.’ Salviaolja, blanda med honung och krossade svartkumminfrön. Sedan blanda med lite varmt vatten, inte hett. Läkande och kraft för luftvägar och immunförsvar.
Hon väljer en av de finare burkarna, kokar och låter lufttorka. Ett bottenlager med de silvergröna bladen och så fylla på med rapsolja. Det skulle ta några dagar innan oljan hade tagit upp alla dofter, smaker och den läkande verkningen.
Alfonso kommer förbi i tankarna igen. Dagligt är besöket av tankar på brodern. Längtan och oro. Hon har inte hört av honom på länge nu. Var är han? Hur mår han? De är ju inte unga längre. Man kan ju inte fladdra omkring i världen hur länge som helst. Eller?
Hon tänker på Jerikorosen som rullar omkring i öknen. Ser ut som bollar av döda grenar. De kan färdas med vinden hur länge som helst. De håller sin vackraste hemlighet, levande frön, på insidan och rullar över sanddynerna i all oändlighet. Tills regnet kommer. Då släpper den taget om fröna som börjar gro inom timmar.
Så länge har de väntat på att få sprida sin sång och när de tunga dropparna faller är det dags. Gröna och kraftiga stiger de från sand och damm. Tills nästa torka kommer, då rullar de vidare med nya, dolda frön.
Alfonso har rullat omkring så länge hon kan minnas. Kommer han någonsin att få regn? Att få släppa sina frön och grönska igen? En syster slutar aldrig hoppas. I naturen sker sådana under varje dag. Det är aldrig för sent för naturens kraft, inte ens när allt ser livlöst ut.
Hon ser honom framför sig, avslappnad, glad, frisk. Välnärd, med rosiga, finrynkade kinder. ’Rötter, Alfonso. Sätt rötter någonstans.’
Hon ber om regnet som överraskar och väcker upp sovande frön.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten