Tant Greta klänger stadigt i Nias arm med en behjärtansvärd vilsenhet. Nia känner sig beskyddande gentemot henne. Och samtidigt, får hon erkänna, upplever hon situationen som rejält löjeväckande. För Greta ser ju inte klok ut, utstyrd som om hon väntar sig att en arme av covid- sjuka shoppare ska attackera i vilket ögonblick som helst. När Greta ringde och bad om hjälp var shopping i detta sprillans nya, gigantiska köpcenter det sista Nia hade föreställt sig. För även utan sin coronauniform skulle den återhållsamma, kärva Greta vara fullständigt malplacerad i den här miljön. De omges av otaliga butiker, alla med smakfulla, sparsmakade skyltningar bakom fönster så rena att de knappt syns. Lena doftstråk väcker aptiten när de passerar strategiskt placerade oaser som gnistrar under ljuskronor och lockar med en komplett upplevelse. För vem är inte sugen på expresso gjord på handplockade och individuellt putsade bönor, eller kanske en poke bowl som mästerligt tillreds medans kunden ser på, och ooooh… se där, ett torn av bladguldsflagade bakverk…. De väcker uppmärksamhet där de arm i arm långsamt klickar och gnisslar fram. De förlänas glada tillrop, stora skratt och nyfikna men vänliga nickar. Inte av alla förstås, de flesta spärrar upp ögonen och vrider sedan snabbt bort blicken. Det är ju fult att stirra. Greta rycker Nia i armen och hojtar genom munskydden: ”Där får de något att roas av!!” Hon skrattar, och Nia känner ett bubbel av uppsluppenhet lyfta från en plats hon inte besökt på länge.
Det roligaste av allt visar sig bli själva shoppingen. Greta som alltid snålat och sparat och anammat sin mors inställning till flärd och inte ska väl jag, beter sig som Nia föreställer sig att en Kardashian skulle göra i en Mowalola- studio. För Greta, hon ska göra jul, och Nia blir upplyst om att det är synnerligen viktigt att Nia hjälper till med festförberedelserna och självklart med själva firandet. Nej, det är inte en fråga, Nia ska vara med, därmed basta. Nia blir ställd av sin mors kusin, vad har hänt? Är hon kanske manisk? Det skulle förklara en hel del.
De är mätta och expresso- pigga när de behängda med kassar och paket gnisslar, klickar och knarrar mot hissen. De kunde inte bära allt, men de mer skrymmande föremålen levereras enligt Gretas önskemål inom en timma med bud. Greta har guldbladiga makronsmulor på ansiktsmaskerna, både på insida och utsida. Det krävs ett stort mått av envishet och sötsug att både äta och dricka utan att ta av vare sig masker eller visir.
I bilen hem konstaterar Greta belåtet att Nia inte pysslat med telefonen på tre hela timmar. Det känns som en gåva, en som hon både ger och tar emot samtidigt. Gretas ögon blir lite fuktiga, av lättnad och rörelse och befrielse där hon ser ut på trafiken och ler. Bredvid henne kör Nia, även hon ler. Ler åt tokiga Greta, åt tjänsten som visade sig bli ett oväntat nöje och inte alls det urlakande strävgöra hon egentligen inte hade energi för. Små bubblor spritter i bröstet och även fast de är små och lätt spricker, så värmer de. Nia blinkar snabbt bort en tår och svänger in på Gretas gata.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten