Greta står och väntar på trottoaren när Nia svänger in på gatan. Greta bär visir, dubbla munskydd, plasthandskar med för långa fingrar och en heltäckande svart regnkappa som hon sparat efter sin far. Fadern var en storvuxen man, Greta är en späd kvinna, så resultatet blir därefter. På fötterna bär hon märkligt nog ett par rosa slalomkängor. Nia träffar de mest udda, kreativa och sårbara människor inom vården varje dag. Men hon brukar inte ha dem i sin bil och hon brukar inte gå och shoppa med dem. Hon kan inte heller påminna sig att hon sett någon av dem utstyrd som en alpin skidåkerska i blottarrock. Greta öppnar passagerardörren innan Nia hunnit dra åt handbromsen. För ett ögonblick ser det ut som om Greta funderar på hur hon ska kunna traggla sig in innan hon resolut faller med baken först ner på sätet och sedan med hjälp av sina prasslande händer lyfter in en otymplig, pjäxtung fot i taget. Hon vänder sig till Nia. Hennes ord är grumliga bakom de båda maskerna, och Nia kan ju inte riktigt se hennes ansikte men får intrycket att hon ler. Greta låter glad när hon hälsar, ögonen glänser- eller om det är solen som reflekteras i visiret. Nia hjälper henne att fästa säkerhetsbältet, och så far de iväg. Det blir en kort tur, för Greta vill till habegärets Mecka, sisådär en 500 meter västerut.
I många av världens storstäder är folk luttrade när det gäller original av alla de slag. Så är icke fallet här. Gretas rosa slalompjäxor klickar öronbedövande mot det guldflarnspäckade marmorgolvet i köpcentret. Hennes svarta tjocka regnrock gnisslar av friktion när ärmarna möter midjans galon. Greta har lite svårt att se eftersom glasögonen är halvt instoppade i munskydden och visiret är rätt så repigt. Greta har svårt att se, men det är inget fel på hennes perception. För Nia, som hon faktiskt brukat reta sig på för all hennes högljudda extravagans är sig inte lik. Hon är glåmig, färglös, osmyckad, i kläder som sitter illa. Hon doftar inte som hon brukar, av rökelse och parfym och hårspray. Vid flera tillfällen, som när Greta klev in i bilen, när de just hade parkerat, när de stod i hissen upp från garageplanet, då fingrade Nia i uppenbart smygande hets på mobilen, klickade över skärmen, drog snabba, korta andetag, som suckar. Det gör Greta bekymrad, hon upptäcker att hon saknar allt det hos Nia som hon fram till igår höll för onödiga excesser. Så Greta greppar hårt i sin kusins dotters arm, hårdare än nödvändigt när hon blir ledd genom habegärets Mecka.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten