Två molnstreck sjunker mot jorden, i spiralrörelse.
Alfonso har hittat skugga under en klipphäll, men känner sig dimmig. Han undrar om han har feber.
Är det två små flygplan? Som kraschar samtidigt?
Det finns ju inga moln som rör sig så där…yrar han?
Och där är stjärnan. Den som alla sånger handlar om, synlig mitt på dagen. Stjärnan som talar om att en ny tid är här.
Han har letat överallt. Alla ställen som var ’deras’. Vid floden. Vid salviaslätterna. Vid mammas gamla hus. Vid stora berget.
Ingenting.
Han känner sig sjuk. Hela kroppen protesterar, insidan river, svider. Hon är den starkaste han vet. Hur kan hon bara vara borta? Hon skulle ha sökt upp honom om hon var sjuk, det är han säker på.
Han måste söka upp hennes dotter Tulia och Lily, barnbarnet. Men han mår så illa och känner sig yr.
Han får försöka ta sig tillbaka Delfinias hus först. Sova, dricka vatten.
Molnen fortsätter att röra sig neråt, vrider sig i spiralpuffar, snabbt, mot jorden.
Han reser sig, stålsätter sig, försöka svälja bort illamåendet. Torkar svidande svettdroppar från ögonbrynen. Andas in.
Börjar långsamt gå tillbaka till det ofattbara. En värld utan Fini.
Överallt blommar Jerikorosorna.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten