zondag 5 december 2021

Irja: Nia, del 5, 2010


En krog i staden. Lena varma kroppar, runda bord med tända ljus, fullsatt, nära. En man och en saxofon i symbios, ur denna symbios rinner nektar späckat med hest vibrato ut i salen. Mannen som behärskar sitt instrument till fulländning är, som han brukar bli, berusad av publikens absorbering och hänryckning. Ett hem bortom hemma, ett varandes sammansmältning. En publik som sjunger, klappar, stampar, vidrör, många ler, några gråter - lyckotårar. En silverstråle rör sig mellan borden, kjolen sveper hans rytm. Silverkvinnan har blicken fäst vid honom. Han vrider upp sin hetta, munstyckets kammare vibrerar och överlåter finalen till hans smidiga fingrar. Han ser oavlåtligt på henne när musiken når klimax. Deras blickar hakar i varandra. Han spelar för henne. Hon sätter sig på sin plats, släpper inte taget om honom. Det svala vinet i glaset framför henne glöder i stearinljusens flackande. Krispigt torrt, aromatiskt, en fläkt av citrus, hon lyfter glaset mot honom innan hon smuttar med röda läppar. Ett löfte om en kyss. Hon väntar på honom i pausen. 


Deras ord briserar och studsar likt popcorn på en bädd av kol. Det är som om hon, som om han, inte var komplett utan den andra. De skapar en framtid, nu när de mötts. Det är det möten ska åstadkomma: En framtid. 


På krogens spegelvägg ryker en imma av toner, röster och het andes dräkter. Det är gott att vara tätt intill. Att vara nyfiken och närvarande. Att spela med löften och mod, att leva.

 

Grå ögon i spegelns imma, flackar. Av längtan? Av saknad? 

Grå ögon i spegelns imma betraktar: 

Ingen hoppar till och fnyser avsmak eller rädsla när någon hostar eller tar fram en näsduk. 


Grå ögon i spegelns imma. 

Vad hade hänt om detta möte inte blivit av? 


Irja Liljeholm

Geen opmerkingen:

Een reactie posten