maandag 6 december 2021

Irja: del 6, Nia år 2080


Nia klickar fram över stadens trottoar, omsvept av ett lätt duggregn som doftar höst. Hennes skor klickar, hennes käpp klackar. Ta- ta – ti. Ta- ta- ti. Ylandet av en ambulans. Luften hon drar in djupt i lungorna. Himlen spricker upp, regndroppar flyter i den sista solens brytning, en regnbåges kalejdoskop mot duvblå botten, den bådar gott. 

Hon är inte ensam på gatorna. 

När hon var liten

gick inte barn och gamla ut om kvällningen. 

Var staden till för de unga, raska. 

Kanske var törsten släckt för de mognade. 

Kanske var normen sänkt för de ensamma. 


Men sedan vreds jorden ur sin sockel. 


För allt det vi inte fick. 

Allt det vi var rädda för. 

Allt det vi skyddade oss emot. 

Det vi, om vi förstod, skyddade andra emot. 

Pilar. 

Sår. 

Tänk dig alla de historier som aldrig blir berättade. 

Allt det som inte hände. 

Det som inte kunde hända, 

För att det som inte fick hända gjorde det. 


Hon klickklackar, med ett ofrivilligt ängsligt släp på käppen. Rätar på sig när hon ser dörren. En dörr i mörkt trä med tjockt bubbligt glas. Hon kliver in, lämnar sin kappa i garderoben. Går sakta, anstränger sig att inte vackla, går in i salen, rör sig genom musikernas rytmer, tar sikte mot baren, det vindlar. Det vindlar, för att allt expanderar när hon fylls av rytmen. Av ylande stegrandes vild gyllene längtan. Hon tar in hans silhuett. De tighta jeansen, hon ler. De spelande händerna, så varma, hon minns dem, åh som hon minns dem. Nu seniga, ännu lekande, levande. Hans slutna ögon, den skickliga munnen och lungor som återhämtat sig. 

I spegeln bakom baren imma av publikens iver, lust och glädje. Vi är här! Grå ögon dansar, hoppas. Är det han? Är det verkligen han? 

Hon väntar på honom i pausen. 


Irja Liljeholm

Geen opmerkingen:

Een reactie posten