Greta, ännu nyvaken med molnig spänst i kroppen. Det spritter i henne, särskilt när hon hör sin kratta riva grus där ute på grannens tomt. Hon känner efter, än en gång. Märker att hon ler. Det känns mäktigt.
Men: morgongröten smakar klister. Den är rejäl och nyttig och osötad. Den är föda, inte mer än så. Hon slår upp sina köksskåp, betraktar sitt torftiga förråd. Det sprakar i nerverna. Där finns en energi som kräver utlopp. Det tar henne inte länge att göra upp en plan, den börjar med en lång lista på förnödenheter hon hittills inte visste att hon önskade.
Allt det hon inte har, inte har haft, inte har unnat sig. All denna plikt och duglighet. Det rister i själen, i sprickan där ljus tagit sig in. Att ta emot och ge tillbaka. Hur svårt kan det vara? Fast kroppen är trots allt gammal. Armarna är sega men inte längre starka. Viljan finns men även förnuftet, om än decimerat och förvrängt i jämförelse med igår klockan 1800. Som tur är ger hon inte upp. Trots att hon inser att hon kommer att behöva hjälp. Att hon för första gången någonsin är på väg att be om hjälp.
Telefonen på sitt telefonbord. I lådan en adressbok, vari alla nummer utom fyra har strukits över och fått ett litet kors bredvid sig. De som är kvar, är fyra av tolv. Vårdcentralen. Tandläkarmottagningen. Hennes kusin. Hennes kusinbarn. Hon sätter pekfingret i telefonskivan och slår numret.
När den privata mobilen ringer, ett gammaldags 08- nummer utan namngiven identitet, överväger Nia att inte svara. Det är en balansakt hon aldrig utför med jobbtelefonen. Den insikten splittrar tiden: Det fanns en gång en kvinna som hette Nia. Det finns numera en corona- skugga som kallas, men inte är, Nia.
Så hon svarar. Och ångrar sig genast.
Det är mammas kusin Greta. Finns det någon i världen som är lika grå och torrt fördömande som Greta? För Greta visar tydligt att allt är för mycket, till och med en blygsam bukett freesior är för tjusigt. Greta som hon enbart känner från begravningar och dop och bröllop. Plirande, tyst och snörpande. Som vibrerande av hårt bunden ilska. Gretas röst i luren är sträv, men den saknar sin vanliga korthuggenhet när hon ber Nia om hjälp. Hur ska Nia kunna säga nej, när hon är räddaren av allas nöd? Hon som just tillrättavisat sig för att hon ger allt för personalen på jobbet, men lämnar intet över till familj och vänner? Inkännande säger Nia ja. Det där inkännandet kostar energi. Som hon inte har.
Irja Liljeholm
Geen opmerkingen:
Een reactie posten