Tidens orm kommer närmare. Kosmiska kugghjul rör sig. Porten är redan på glänt, mjölkigt genomskinliga dimmor sveper redan in och planeterna börjar inta position.
Mira kommer in från fjärran. Reser genom lager av kärlek och tid, på en ljusstråle som tar sig igenom revan i det linjära. Hon landar i Delfinias drömlandskap, ställer sig bredvid henne där hon än en gång plockar Salvians mjuka, håriga blad från torra kvistar.
’Lyft blicken.’
’Vem är du?’ Definia behöver inte använda sin röst.
’Jag kommer från framtiden. Vi är familj.’
Delfinias vana fingrar plockar bladen utan att skada dem, släpper i skinnpåsen, plockar, släpper, plockar.
’Mycket av det du fortfarande kan se omkring dig har redan försvunnit. Det är bara ekon kvar. Det nya blir synligt. Lyft blicken. Måla med hjärtat, tillsammans med din bror. Han har färgerna. Du har rötterna. Den nya jorden spirar.’
Stora penseldrag genom himlar och skyar. Stjärnor regnar och snurrar, prickar blir till streck och bågar, valv och virvelströmmar. Delfinia anar en rymd av ljus och öppna vyer bakom en murrig ridå.
En stor kärlek väntar tålmodigt. Hon sjunker i bildlös sömn. Allt är förändrat.
Hos Alfonso bara ljudlösa ord i gryningen. Han är vaken. Plötsligt längtar han efter den mjuka salviabrygden med trögflytande agave och en nypa cayenne.
Vad är rötter egentligen? Vad är det han längtar efter när han saknar?
Geen opmerkingen:
Een reactie posten