Lily
Jag är tretton år gammal. Jag kommer till din lilla stuga i min vita klänning med stora broderade blommor fram på magen. Varje vecka ses vi, du och jag. Vi bor nära varandra så jag kan gå från vårt hus till ditt när jag vill. Och det vill jag, ofta.
Hos dig luktar det alltid stearin, rökelse och kryddor. Solen som kommer in genom köksfönstret blir till bågar och streck på den jordfärgade väggen.
Jag sitter vid köksbordet och stirrar nervöst på mina händer. Som om de skulle kunna ge svar på mina frågor. Du och mamma brukar säga att linjerna i mina händer är samma linjer som är karvade i trädens stammar, de som viskar om visdom och ålder. Ni pratar ofta om träden. Om Naturen som är kraften i all magi. Jag skulle behöva lite magi just nu, tänker jag, när du kommer in i köket.
Du tittar på mig som alltid, med varma ögon och ett leende som får mig att vilja le tillbaka.
’Jag har bakat dina favoritkakor med mandel och choklad. Men säg inget till din mamma, hon tycker att jag skämmer bort dig för mycket.’ Du blinkar och hämtar kakburken. Den är gräddvit med snirkligt målade stålgrå bokstäver och nästan alltid fylld med godsaker.
Du sätter dig mittemot mig och jag tar dina händer.
’Jag kan aldrig få nog av dina kakor mormor, dina kakor är mitt kärleksspråk’ säger jag. Vi fnissar.
’Ska du berätta varför du är nervös?’
För det mesta vet du hur jag mår innan jag själv vet det. Den här gången vet jag varför jag känner mig orolig.
’Jag drömde att du dog, mormor. Jag såg det hända. Jag kände att du försvann för alltid. Jag vet att vi kan drömvandra i vår familj, att vi ser saker hända innan de blir verklighet.’ Tårar. Rösten spricker. ’Vad händer om jag förlorar dig mormor? Om du dör?’
Du tittar lugnt på mig. Som om jag inte berättat någonting stort. Du sätter dig lite närmare och fingrar på mina flätor.
’Det är sant att vi ibland kan känna vad som kommer att hända. Din mamma och jag såg att du var på väg långt innan din mamma hade träffat din pappa. Det är också sant att jag kommer att dö en dag. Men du kommer aldrig att förlora mig. Vi är alltid tillsammans. Du var inuti både mig och din mamma redan innan du föddes. Och jag var i dig och kommer alltid att vara i dig. För alltid.’
Du slutar plocka med mina flätor och tittar mig rakt I ögonen. ’Tack för att du delade din dröm Lily. Vad säger ditt hjärta just nu?’ Du och mamma ställer ofta sådana frågor. Inte så ofta ett enkelt ‘hur mår du?’. Du ser till att jag lyssnar, inåt. Jag sätter fötterna stadigt på golvet och jordar mig, som träden. Tre djupa in- och utandningar. Jag lyssnar.
’Jag känner mig lättad. Och hungrig. Jag behöver en kaka.’ När jag öppnar ögonen står kakburken redan rakt framför mig. Du stryker mig på kinden.
‘Jag vet, det är ditt kärleksspråk.’
Geen opmerkingen:
Een reactie posten