Delfinia står vid flodbädden och sången stiger inifrån. Det är Miras sång.
Hon kan känna hur sången drar henne mot Mira och den värld som Mira lever i. Världen som föddes ur den mörkaste natten.
Sången stiger som flodvatten, ren och klar dansar Delfinias sång på vattenytan. Delfinia har alltid ärat sina förfäder, det är en del av livet i hennes kultur. Men hon visste alltid att förfäder inte bara är de som levt före oss, utan även de som lever i framtiden. Att vara en av de visa och söka upp familjemedlemmar eller vänner för att hjälpa och stötta, har allt att göra med kärlek och ingenting att göra med ålder eller tidsålder.
Mira är en äldre, en vän som reser genom tid och rum om hon behöver vara nära någon.
Definia känner hennes sång i sin egen. Hennes hjärtslag känns starkare nu, hennes synfält klarare. Sången har fött dem båda.
Hon sjunger om vindarna och örnen. Om kärlekskällan. Om fjärilar och kolibris.
Om frihet.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten