Delfinia huttrar i kvällskylan och lägger in mer ved i kaminen. Brännande hetta på dagen och isande kyla på natten. De friska ytterligheterna, det är hennes hem. Kropp och känslor rör sig med dem, med ytterligheterna. Slappnar av och expanderar i hettan och drar ihop sig i kylan. Som ådror.
I det lilla, lilla, ihopkurade varandet, här i stillheten framför en sprakande kamin, kommer Alfonso på besök igen i tankarna. Hon minns en dag då hon och Alfonso var glanshyade tonåringar. Hon överraskades av en bergsorm där hon stod och hängde tvätt. Skräcken steg som kyla från fötterna och tryckte bort alla tankar. Hon kunde inte ens minnas att hon hade sträckt sig efter en spade som stod lutad mot det fallfärdiga staketet och sedan hackat vanvettigt tills det bara fanns bitar kvar av reptilens färggranna, breda ränder.
Hon kom tillbaka till vett och förstånd när hon redan hulkade i Alfonsos armar.
’Ssssssssch…ssssssssch…andas, Fini.’
När hon väl hade lugnat ner sig och fått en kopp te, tittade han på henne med sorgsna ögon.
’Syster min. Det här är också ormarnas hem. Vi behöver inte tycka om dem men vi kan inte döda dem, Delfinia. Det var en mamma som dog idag. Jag vet att du blev så rädd och inte tänkte efter.’
En lång tystnad. En annan orm, nu inom henne, krälade runt och försökte bestämma om hon skulle bli arg på Alfonso eller lyssna på honom.
’Visste du om att mamma-ormen lägger sig i eftermiddagssolen, när solen står som allra högst, och låter solstrålarna värma upp hennes kropp tills hon nästan dör. Sedan, precis innan det är för sent för henne, återvänder hon till sitt bo, rullar sig runt sina ägg och värmer upp dem för att de ska klara sig. Varje dag, Fini. När äggen sedan kläckts tar det år för orm-mamman att återhämta sig.
Det är LIV, syster min. De hör hemma här, precis som vi. Vi kan undvika dem om vi är rädda, om de blir farliga. Skrämmas, skrika, vifta med brinnande grenar. Men vi kan inte släcka liv.’
Ormen inom henne hade somnat, vyssjad av det hon kände igen som sanning. Hon sade ingenting.
Alfonso pussade henne på huvudet och försvann bort mot bergen.
Ormarna. Delfinia ler. Hon lärde sig någonting viktigt den där dagen. Varför är han inte här, Alfonso?
Om tio dagar, på ljusets dag, radar sju synliga planeter upp sig som en orm. Det har hon hört av de som pratar med stjärnorna. Tidens orm. En lucka i tiden.
Hon hoppas att Alfonso kommer genom luckan.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten