En man och en saxofon i symbios. Ur denna symbios rinner nektar späckad med hest vibrato ut över gravfältet.
Träd dansar, snöflagorna som grenarna sparat ihop lyfter, pudrar luften när de närmast tyngdlösa seglar mot markens vila. Mannen är sned och mager. Ett skrälle höljd i en svart gammal regnrock som är lite för kort och bred, han spelar med seniga fingrar i vinterkvällens andakt. Han helgar natten och de liv som gravarna vittnar om, de liv som pulserar kvar hos kvinnan han aldrig slutat älska. Hon står i en böljande, djupröd cape bredvid honom, stadig i ett par ärvda, bjärt rosa och synnerligen miljöopassande plastkängor, ett leende darrar på välformade djupröda läppar, fuktiga glimtar på hennes kinder i skenet från hundratals ljus.
Framför henne ett röse i miniatyr, staplat med slipad natursten. I rösets mitt en grotta. I grottans mitt ett ljus som slickar stenarnas lager till liv. Nia saknar, men ändå inte. Rolf och hon fick många år tillsammans. Deras delade tid slog rot, spirade och vävde ett skimrande färgsprakande landskap av samhörighet och minnen. Rolf som inte tålde att se blod förlöste deras förstfödda tillsammans med Greta. Flickan föddes på årets mörkaste dag, den dag då ljuset segrar, precis ett år efter att Rolf och Nia träffats. Det blev en hemförlossning för att Nia inte ville missa en sekund av festen och låtsades tills hon storknade att värkarna var hicka. Nia böjer sig över gravröset, lägger handen på en av de rundade stenarna. Len och stadig, som Rolf var. Hon kikar bakom röset, där står statyn av en katt i naturtrogen storlek med huvudet på sned. Det känns som om katten ser rakt på henne.
Nia vänder sig mot graven bredvid. Den är äldre, mycket äldre. Inte mindre älskad. Stenen är traditionell, spegelblankt svart. Under Gretas namn en intarsia i guld, en kotte med släta fjäll. Greta levde i 85 långa år, sedan adderade hon överraskande tio till, och dessa sista tio brusade hon runt i braskande närvaro. Hon kastade all försiktighet överbord, blev till och med lätt rundlagd av all god mat som hon med iver inmundigade. Särskilt de rätter som hon inte smakat tidigare väckte förtjusning och Rolf gjorde sitt bästa för att överraska. Sixten gick mellan stugorna i spinnande välmående, hon led aldrig brist på knän att gosa i.
P lyfter saxofonen från läpparna och lägger en arm om sin kvinna, de andas livets spiral. Liv, skapande, födelse, återkomst, inifrån och ut. Kosmos släpper snöflingor att dala och smälta mot deras varma kinder med viskningar om föränderlighetens skönhet. Nia andas ut, den varma andedräkten vindlar i vinternattens kyla. Pandemin tog inte knäcken på henne ändå, men det var bra nära. Greta och Rolf räddade henne, slet henne ur panikens stålkäftar, visade henne allt det ombytliga och röriga och sagolika som är liv. Trots den mörka, otäcka fonden. Deras treenighet, en förening som spann och sprakade, ett evighetens tomtebloss.
Nia lägger huvudet mot P:s axel. Ber en bön, en kärlekens hälsning till de sina. God Jul. Älskar er. God Jul.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten