Tidvattnet stiger.
Så mycket kärlek.
Så mycket NU.
Delfinia kisar i solen. Hon kan inte hålla fast i någonting. Inga drömmar, önskningar, värkande gamla oförrätter. För tidvattnet stiger.
Hon kan bara andas in allt det ljusa. Vara här och nu. Inte ens tankar får plats.
Alla trådar ut till de som hon älskar, inte ens de kan hon spela på som strängar. Hon sjunker in och ner i sitt eget hjärta
som öppnar sig
som en brunn
som plötsligt stiger
ovan jord
Det får henne att tänka på sagan om flickan och hönshuset.
Flickan som inte är välkommen någonstans. Som flyttar in i ett litet förfallet hönshus. Älskar sitt lilla hus så mycket, putsar och bonar tills hönshuset strålar som rent guld, som solen. Människor från hela landet kommer för att se det gyllene ljuset som strömmar ut ur den lilla stugan.
Delfinia kan inte styra, inte hålla tillbaka, ljuset är så starkt.
Så starkt.
Så tyst.
Så ljust.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten