Han snubblar och snyftar, skrapar knät när han faller och munnen är torr, men han ser Delfinias hus dyka upp när han lämnar den sista röda klippan bakom sig.
Det kommer rök ur hennes skorsten.
En våg av illamående sköljer över honom. Han vet inte om han kan lita på sina sinnen mer. Kanske Tulia har kommit förbi för att prata med honom?
Gråten är högljudd nu, han orkar inte styra någonting och allt han visste och förstod fram till den här dagen har lossnat som tunna, svaga väggar och ramlat till marken.
Sista grusvägskröken. Ingen bil framför huset. Så grymt att plötsligt känna hopp.
Rökspiralerna. Två snurrande, grågräddiga pilar seglar ner mot Delfinias hus. Närmar sig varandra. Det ser ut som om de båda når marken någonstans bakom hennes hus.
Han är rädd nu. Vad är det som händer?
Stjärnor regnar och snurrar, prickar blir till streck och bågar, valv och virvelströmmar.
Det är då han hör sången. Delfinias sång.
Någonting brister.
Han tror att han dör men det är bara tankebojor som blir till ljus och stjärndamm. Han flyger och landar i den atomiska varelse han egentligen redan är.
Han ser hennes flätor, nu vita, slingrande på hennes vävda tunika som en orm.
Det doftar salvia. Hon har inte sett honom än.
Sotiga poblanos ligger rykande på en bricka i trädgården. Valnötterna är redan knäckta.
Tidens orm.
De två molnen är borta, nu stiger bara en rökpelare, rakt upp, från elden där chilifrukterna nyss grillades.
Han känner doften av fläsk, vitlök, kummin och koriander, komma från köket. Dörren står öppen.
Delfinia vänder sig om. Ser honom där han står. Svettig. Dammig. Snorig.
Som om ingenting har hänt stegar hon fram och tar honom i sina armar.
Omfamningen. Kramen.
Den som säger ’jag finns’.
Jag är här. Vi är här.
Hans ljus, hennes ljus, ett.
Alla skärvor, ett.
Två molnspår blir en rökpelare.
Allt blir här och nu. Vi.
Äntligen vi.
Geen opmerkingen:
Een reactie posten